Hur känns det att vara en mental pitebo?
- Det känns hedrande. När han (Jan Lundqvist från jurygruppen (reds. anm.) sa att det bara är döden som befriar en från uppdraget så tänkte jag Oj… Men det känns jättebra ändå.
Senaste skivan, "Satan i gatan", med sina perfekt balanserade soulpoplåtar om förälskelser och uppbrott har hyllats unisont av både press och publik.
Din skiva måste vara den allra mest spelade i hela Sverige just nu, jag hörde just en version av ”jag kommer” från coverbandet i öltältet. Hade du väntat dig det här?
- Nej, jag var jättenervös faktiskt. Folk gillade ju förra skivan så mycket så jag tänkte att nu blir det väl platt fall. Jag väntade mig överkryssade getingar och så… men det gör jag nog nästan alltid, jag kan ju bara göra mitt bästa liksom.
Du ska spela hela sommaren och hösten, hinner du vara ledig något?
- Ja, det är mest jobb hela tiden, men det är inte så slitsamt faktiskt. Några dagar här och där är jag ledig och då är jag med min lilla Bosse och min pojkvän.
Vad väntar du dig av spelningen ikväll?
- Jag hoppas att det blir magiskt. Spelningen här på festivalen för tv å år sen var helt grym. Det var på en rätt liten scen framför en kulle minns jag… det var jättekul
Nu spelar du på jättestora festivalscener mest hela tiden, saknar du klubbspelningarna?
- Ja, det är ju en helt annan känsla att spela på stora scener, men det adderar något annat. Det blir mäktigt på ett annat sätt. När vi spelade inför 30 000 personer på Peace and Love så var man ju i chocktillstånd. Men man kan aldrig få det där svettiga och klibbiga som i mindre lokaler, i höst kommer jag att göra mer sådana spelningar.
Nu har du ju precis släppt din skiva, men finns det några vaga planer på något nytt?
- Oj vilken ångest jag fick nu… jag har åkt runt och spelat den här skivan hela sommaren så jag har inte haft tid men man det finns ju alltid en ny skiva i huvudet.