Fyra tusen biljetter är sålda till kvällens konsert med Benny Anderssons orkester och ett stort grönområde är inhägnat runt utescenen som byggts upp vid Norrstrandsbadet i Piteå. En rejäl dansbana har de tagit med sig också. Mitt framför scenen står den, medan publiken breder ut sig åt alla håll och kanter. Inte vet jag vad jag hade förväntat mig, men inte denna gemytliga jättepicknick. Den parkfolkliga känslan som infinner sig är lika äkta som den är sällsynt. Och den (jag?) som hade några tvivel om dansbanans popularitet märker efter ungefär tjugo sekunder av konserten att den snarare blir kvällens mittpunkt. Det är skönt, för då finns det mycket annat att titta på i fyra timmar än bandet på scenen.
Hur dansbanan sedan ska hållas igång resten av kvällen, det vet Benny Andersson och hans orkester efter ett tiotal år av turnéer – som passande nog alltid körs på sommaren, när bandmedlemmarna inte är musikaliskt engagerade på annat håll. De spelar både sina egna och andras låtar, till och med låtar som inte är namngivna ännu. Tommy Körberg och Helen Sjöholm är identiska både för den här typen av musik och den här typen av evenemang. Folkliga, varma och med stora röster. Då och då avancerar spelmannen Kalle Moraeus med sin banjo eller fiol, ackompanjerad av publikens ivriga klappande.
Och det dansas shottis och polka och boogie woogie och vals. Själv kan jag inte skillnaden och jag misstänker att jag inte är ensam om det. Nåja, huvudsaken är dansglädjen, som ikväll går hand i hand med den spelglädje som väller ut från scenen. När Helen Sjöholm deklarerar att det bara är två låtar kvar till pausen reser sig så många upp från sina campingstolar att det är ett under att de faktiskt får plats på dansbanan. En del andra verkar dock nöja sig för kvällen och strosar mot utgången. Så här två timmar in på konserten känner jag mig också rätt nöjd trots att bara halva konserten har gått. Men, tänker jag, bara folk får i sig lite mat och dryck i pausen så fylls nog dansgolvet resten av kvällen också.