Potentiella donatorer testas för infektionssjukdomar och de vanligaste ärftliga genetiska sjukdomarna. En spermieanalys görs också för att uppskatta den reproduktiva förmågan.
Det var när Andreas, som egentligen heter något annat, läste en artikel i PT om bristen på spermiedonatorer som han direkt kände att han ville göra en insats.
– Det är en viktig fråga som borde få mer uppmärksamhet, jag har inte hört ett ord tidigare om att man behöver donatorer, säger han.
Att Andreas har egna erfarenheter av svårigheter att få barn påverkade hans beslut.
– Jag och min hustru försökte i flera år utan att lyckas. Vi utreddes båda två men inga fel hittades. Det var frustrerande och vi blev alltmer stressade, vi blev äldre och inget hände.
Andreas berättar om en slitsam tid.
– Om man försöker få barn är det ju en konstant saknad, det är svårt att bara lämna det och gå vidare.
Det gick så långt att han och hans hustru separerade. Men efter en tid hittade de tillbaka till varandra och flyttade ihop igen.
– Och då kom vårt första barn, berättar Andreas med ett leende.
Förhoppningen var att kunna skaffa ett syskon inom 2–3 år.
– Vi var ju förberedda på att det inte skulle vara så enkelt, men vi trodde att vi hade löst problemet.
Det dröjde sex år innan nästa barn äntligen kom.
När Andreas läste artikeln om bristen på spermier kände han att han ville göra en insats.
– Jag tänkte på allt de här paren och även ensamstående kvinnor får gå igenom innan de ens får möjlighet till behandling, och att det då ska stå och falla på en detalj som brist på spermier kändes inte rimligt. Jag kände att om jag är lämplig så ska jag absolut ställa upp.
Hur reagerade din hustru?
– Hon blev först lite chockad och undrade om jag verkligen tänkt igenom saken. Men vi pratade om de problem vi själva haft och även flera kompisar och då tyckte hon att man ska nog inte vara så egoistisk.
Nu har han anmält sig som donator till fertilitetscentrum i Umeå och hoppas bli kallad till nästa steg som innefattar en omfattande hälsokontroll och samtal med psykolog.
– Det är en relativt lång process innan man blir godkänd så jag hoppas jag inte hinner bli för gammal, maxåldern är 45 år, men jag har ju några år på mig.
Hur tänker du kring att så småningom kanske ha flera barn någonstans?
– Det har ingen större inverkan på mig. De har ju rätt att söka upp mig senare i livet om de vill och varken jag eller min hustru har några invändningar mot det. Sedan finns det säkert många som inte känner något behov av det också, att det inte är viktigt.
Andreas har inte berättat om sitt beslut för andra i sin omgivning.
– Jag läste att man bör vara så anonym som möjligt, inte skylta med det på sociala medier och så, så jag har bara berättat för de allra närmaste.
Andreas har egen erfarenhet av barnlöshet och vet vad människor gått igenom innan de kan bli aktuella för behandling. "Att det då ska stå och falla med brist på spermier är inte rimligt", säger Andreas som nu anmält sig som donator.
Han hoppas att fler ska få upp ögonen för bristen i Sverige. Idag importerar spermiebankerna en stor del från Danmark.
– Det vore väl bra om vi slapp importera, vi borde kunna klara det här själva. Därför är det viktigt att det här kommer fram, att det sprids information om behovet. När det är blodbrist uppmärksammas det ju stort men den här bristen hör man inte om.
För spermiedonatorer utgår en mindre ersättning per besök på några hundralappar som ersättning för resor och eventuellt inkomstbortfall.
– Det är ju långt till Umeå så det är ju ingen ekonomisk vinning alls, snarare tvärtom, men det är samma sak som när man ger blod. Det handlar mer om medmänsklighet.