Ingemar Lampa ägnar mängder med tid åt att kommunicera med vård och myndigheter kring behandlingar, sjukintyg och annat.
För ett och ett halvt år sedan bodde paret i Frankrike och livet rullade på som vanligt. Plötsligt en dag drabbas Alison av blixtrande huvudvärk och rasar ihop på väg ut ur duschen.
– Jag fångade upp henne och slog larm. Vi väntade på ambulansen och varje minut kändes som en evighet, säger Ingemar.
När hjälpen anlände hade Alison fallit i djup koma efter att ha drabbats av en kraftig blödning i hjärnan. Hon fördes till sjukhus men innan de åkte iväg blev Ingemar ombedd att säga adjö till sin fru som troligen inte skulle överleva.
– Det var mitt i coronan. Sjukvårdspersonalen kom iklädda rymddräkter och körde iväg med Alison utan att säga vart de skulle ta henne. De sade bara att vi tar sikte mot Paris. Jag följde efter ambulansen i egen bil. Det var väldigt dramatiskt, säger Ingemar som på plats vid sjukhuset inte fick komma in.
Han satt i bilen och väntade när en läkare ringde honom och sade att det handlade om att försöka rädda hennes liv men att det nog inte skulle gå. Hjärnblödningen som Alison fått var mycket allvarlig.
– Nästa gång läkaren ringde var det mitt i natten. Han berättade att Alison levde men var svag och medtagen.
Efter det följde en svår månad. Komplikationer tillstötte och Alison var nära att dö flera gånger.
– Det var som ett mirakel den dagen hon blev utskriven. Det var den 24 april och exakt 15 år sedan vi träffades i Hong Kong. Läkarna och sköterskorna stod i korridoren och applåderade när hon gick. Hon hade överlevt mot alla odds.
Alison tycker hon haft tur och är tacksam för att hon kan gå och tala efter den svåra hjärnblödningen som var nära att ta hennes liv.
Efter en tid beslutade paret sig för att flytta till Sverige och Piteå där Ingemar har ett hus sedan 2010.
– Piteå kommun sökte IT-folk och jag anmälde intresse och fick jobbet, säger Ingemar som sedan en tid tillbaka bor med sin fru i Högsböle.
Alison kan idag röra sig relativt obehindrat trots att läkarna sade att hon skulle bli helt förlamad.
– Jag har haft tur. Jag är inte så skadad. Jag kan gå och tala och har livskvalitet, säger Alison.
Hon beskriver att orken inte är som förut, att hon måste sova middag ett par gånger om dagen och att minnet sviktar ibland. Ingemar fyller i att han får tala långsammare för att Alison ska uppfatta vad som sägs och att han inte tror att hon blir arbetsför igen.
Alison Wai och Ingemar Lampa är glada över att Alisons men efter hjärnblödningen inte är större. De är dock besvikna över den svenska sjukvården som inte kan erbjuda den vård som hon behöver.
Alison är i behov av eftervård och regelbundna uppföljningar. Men att få rätt vård och sjukersättning har varit och är en utmaning. I samband med hjärnblödningen sattes en shunt in i Alisons huvud. Enligt läkarna i Frankrike ska en magnetkameraundersökning av huvudet göras med jämna mellanrum. Magnetfältet kan göra att shunten ställs om. Om det händer måste det åtgärdas med ett särskilt verktyg. Något sådant verktyg finns inte, varken i Norrbotten eller Västerbotten enligt Ingemar.
– Jag har pratat så många gånger med vården både i Sunderbyn och i Umeå men det verkar inte gå att lösa. En överläkare i Umeå säger att verktyget är för dyrt att köpa in. Vi är välkomna till Frankrike för att göra undersökningen där men någon remiss härifrån verkar inte gå att få fram, inte heller ett sjukintyg.
Paret Alison Wai och Ingemar Lampa trivs i huset i Högsböle där de har nära till havet och där hundarna kan springa fritt.
Parallellt med kampen för rätt vård kämpar paret mot myndigheterna för att Alison ska få sjukersättning.
– Det blev inte rätt med sjukintyget från början och nu verkar det inte gå att ordna i efterhand. När vi flyttade tillbaka till Sverige kom Alison inte med i försäkringskassan per automatik och för att få gå med krävs att man begär ersättning och har ett sjukintyg, något hon alltså inte får eftersom det inte finns någon neurokirurg i Norrbotten som kan skriva ut ett. I Umeå kan de tydligen inte heller skriva ut ett. Vi bollas mellan regionerna och kommer inte vidare. Det är ett moment 22.
Alison och Ingemar flyttade till Högsböle en tid efter Alisons hjärninfarkt. Här bor de med sina fyra hundar.
Ingemar säger att det nu gått nio månader sedan det konstaterades att uppföljning med magnetröntgen behövs. Hur det ska kunna bli verklighet är oklart.
– Vi har fram till den 29 september på oss att få fram ett sjukintyg, vilket försäkringskassan behöver för att kunna bedöma om sjukpenning. Samtidigt måste vi få behandling i Frankrike och ligga ute med pengar för det.
Ingemar beskriver hur han är helt utmattad av att behöva kämpa mot myndigheter och bollas runt mellan vårdgivare, att det gjort att han gått in i väggen och blivit deprimerad.
– Det borde inte få vara så här. Det enda vi vill är att Alison får den vård hon behöver om något händer i framtiden och för det behövs att magnetnyckeln köps in.