3,3 promille - ändå gick Erik rakt

Den första punkten i konventets programblad är "glädje".
- Det viktigaste för mig är att jag hittat glädjen i livet igen. Jag känner tacksamhet för de små tingen, säger Erik, 44, som är nykter alkoholist sedan tre år. Kuriren träffar honom och kollegan Rolf på deras gemensamma arbetsplats i Piteå, några dagar innan konventet drar igång.
En av de grundläggande tankarna med föreningen är anonymiteten. Därför väljer Erik och Rolf att inte framträda på bild eller med sina rätta namn.
- Nog för att vi är anonyma alkoholister, men det är dags att vi marknadsför vår verksamhet, säger Rolf.

16:e gången i Älvsbyn
Han berättar att det är sextonde gången evenemanget arrangeras i Älvsbyn. Han har deltagit vid alla. Första gången han var med hade han varit nykter i ett år och det betydde mycket att få träffa människor med liknande bakgrund.
- Hela idén med AA är att man inte är ensam. I Sverige är vi nästan 10.000, men exakta antalet vet vi inte, för vi har inget medlemsregister, säger han.
Alla är välkomna till Anonyma Alkoholister (eller AA som det kallas), det viktiga är att man vill sluta dricka. Först trodde Rolf att det var en förening där man satt och drack vin i grupp och var lite hemliga. Han tyckte att det verkade fjantigt. Men efter 19 år av missbruk hamnade han med "hjälp" av polisen på sitt första AA-möte.
- De tvingade mig helt enkelt, säger Rolf.
- Jag kände mig välkommen direkt och samtidigt fick jag vara ifred. När jag fick höra de andras berättelser trodde jag att de snott min journal, så lika var våra historier. Jag var inte längre ensam.
Livet som missbrukare var hårt. Han hittade alltid en anledning att dricka alkpholhaltiga drycker.
- Som alkoholist är man fruktansvärt egotrippad. Man skyller alltid på någon annan, till och med på sina barn. Men innerst inne vet man att det är en lögn, säger han.
Att leva nyktert handlar inte bara om att ställa bort flaskan utan framför allt om att jobba med sig själv. Rolf berättar att han växte upp i en alkoholistfamilj.
- Jag minns att jag som liten grabb satt på trappan och grät när farsan söp. Då bestämde jag mig för att aldrig börja själv.
Ändå gick det som det gick. Första fyllan var ett enda stort "wow". Han hade knappt hunnit bli tonåring när han första gången drack tio burköl och tände en "braja".
- Jag spydde och somnade i ett dike. En vanlig kille hade ju slutat efter det - men inte jag, konstaterar han.

En liknande historia
Eriks historia har många likheter med Rolfs. Han växte upp i en liten kommun i östra Norrbotten hos mormor och morfar. Morfar var "smygalkis" och Eriks förebilder var gamla fyllegubbar i byn som berättade om svunna tider. Den gemensamma utanförskapen blev deras gemenskap.
- Jag började med coca-cola och magnecyl när jag var 12, berättar han.
Sedan var karusellen igång. Vid 17 års ålder förde han bok över sitt drickande. Varför minns han inte, men han tyckte att han var tuff och häftig. Snabbt var han uppe i 100 fyllor per år. Erik fick problem för att han drack och tycker att han inte hade några större problem innan dess.
- Men visst fanns väl en dålig självkänsla i botten, tillägger han eftertänksamt.
Supandet blev bara värre och värre. Han minns att han satt i baksätet i en polares bil och ömsom drack, ömsom spydde och tvingade sig att svälja ner sörjan.
På morgonen gällde det att snabbt få i sig några supar så att man blev normal igen. Det slutade med att han skar sig med en kniv hemma för att få hjälp via akuten.
- Jag gjorde det över en hink så att jag inte skulle bloda ner mattan, minns han.

Omplåstrad och hemskickad
På akuten blev han omplåstrad och hemskickad. Då gjorde han om det, denna gång ordentligt.
- Som tur var fattade sjuksköterskan att något var helt galet och jag blev intagen på beroendepsyk. Det visade sig att jag hade 3,3 promille i blodet, säger Erik och skrattar torrt när han berättar att han trots det inte hade några problem att gå genom sjukhusets långa korridorer.
Rolf har liknande minnen om hur han bakfull stod på skitiga toaletter och försökte få i sig de obligatoriska två suparna mellan kräkningarna, morgonen efter. Efter det kände han sig normal igen.
- Det var helt sinnessjukt, säger han och skakar på huvudet åt alla minnen som tränger på.

"Cocktail" på lugnande
På 1980-talet fanns fortfarande Brogårdens avgiftning i Luleå och dit gick Rolf med jämna mellanrum för att få sig en "cocktail" på lugnande medel och för att vila ut.
I dag tackar han en högre makt för att han blev frisk - polismakten.
- Som straff för en härva jag var inblandad i hamnade jag fyra veckor på Alfagruppen i Öjebyn. Tack vare det lever jag.

Nyktra i dag
I dag är de båda männen nyktra, Rolf sedan 17 år och Erik sedan tre. De kan se tillbaka på sina liv med distans och minns den självömkan de kände förr. Ständigt drabbade av olycka och elände hade de alltid en ursäkt att supa.
- I dag tar jag ansvar för mitt liv och mina handlingar. Jag har haft ett återfall. Det var den 24 maj 1989. När min kontaktperson på AA och min flickvän hittade mig i en "kvart" började de gråta. Sedan dess har jag varit nykter, säger Rolf.
AA-mötena är väldigt viktiga för dem.
- Jag känner gemenskap, jag är en del av en grupp. På mötena påminns jag om att jag har en dödligt sjukdom, alkoholism, och att jag måste ta hand om mig själv, säger Erik som insett hur lätt det är att återfalla i gamla beteenden.

Älvsbyn för 16:e gången
I helgen är det alltså sextonde gången konventet för Anonyma Alkoholister anordnas i Älvsbyn.
- Vi blir nog drygt 150 personer. Vissa år har vi varit så många som 400, säger Erik.
Sista punkten på fredagens program är andlighet.
- Det är nästan som en religiös känsla när man hittar tillbaka till glädjen. Jag har insett att livet inte är rättvist och det blev min räddning. Jag skyller inte ifrån mig längre, förklarar Erik.
- När jag körde tillbaka till jobbet efter lunch kände jag "fy fan vad bra jag mår".