Från det att han gick ut gymnasiet drev Vidselbördige Piteåbon Mattias Andersson, 46, eget åkeri. Men efter en klättringsresa för fyra år sedan bytte tvåbarnspappan riktning, uppåt.
– Jag kände att jag var i ett läge i livet där jag gått i stå och det var mycket jag valde att ordna om. Jag skilde mig från den fantastiska kvinna jag varit gift med i 25 år, vi är goda vänner idag, och det har tagit ett tag att sälja av lastbilarna.
Toppen av Europas högsta berg Elbrus blev en "uppenbarelse". Andersson ville inte köra lastbil, utan bestiga de högsta bergen i alla sju världsdelar.
– Kanske syrebristen där uppe gör något med hjärnan. Men jag hade köpt den första timmerbilen när jag var 20 år och kände att jag vill göra något annat.
Nu har 46-åringen bestigit höga och krävande berg i Sverige och utlandet. Högst på meritlistan är 6 848 meter höga Ama Dablam i Himalaya.
Idén om Mount Everests 8 848 meter har växt fram. Han säger att Ama Dablam anses mer tekniskt utmanande, och med två pass "tråkig lågintensiv träning" varje dag är han inte orolig över fysiken.
– Jag presterar bra på hög höjd och har aldrig haft problem med det. Den svåra biten är egentligen inte heller träningen utan det mentala. Man klättrar mer med huvudet än med kroppen, säger han.
Hur blir man mentalt stark?
– För mig är det framför allt att hålla i den fysiska träningen när det blir tungt. När man ska göra 50 armhävningar så gör man 50, aldrig 49. Men det är ute på bergen man lär sig. När man är trött, hungrig och det är kallt. Det är de stunderna man ska ta vara på för då känner man igen en bra dag.
Afrikas högsta berg Kilimanjaro är näst på tur, sedan Mount Everest i april. Han har valt norra sidan från Kina. Kallare, blåsigare och svårare, men mindre folk.
– Jag vill slippa trafiken. Jag vill inte hamna i en situation där jag står och dör i en kö och tittar på folk som kanske inte har där att göra.
En av de vanligaste frågorna han får är vad det kostar.
– Med tillstånd, sherpa, syrgas, mat, tält, allt utom flygresan, går det på 600 000 kronor.
Hur känns det nu?
– Ibland grubblar jag om varför jag inte gett mig på något annat 8000-metersberg, men det känns kul att göra ett avtryck. Jag vill visa andra att en vanlig arbetargrabb från Vidsel kan följa sina drömmar och göra det som känns otroligt svårt.