HÀr fÄr hÀstarna en andra chans

I PiteÄ fÄr "problemhÀstar" en andra chans hos Michael "Mad Mike" Högberg. "Jag Àr för blödig för att sÀga nej", sÀger stenhÄrda cowboyen.

Full fart pÄ ranchen i PiteÄ.

Full fart pÄ ranchen i PiteÄ.

Foto: Monica Olofsson

PiteÄ kommun2020-02-15 06:00

Michael kommer ursprungligen frĂ„n Eskilstuna men bor i PiteĂ„ sedan mĂ„nga Ă„r. Under mĂ„nga Ă„r arbetade han i fjĂ€llen, som snowboardsĂ„kande helikopterguide. Han hamnade i KittelfjĂ€ll efter att ha följt med en morbror pĂ„ Pingstkyrkans lĂ€ger dĂ€r han blev frĂ€lst – i fjĂ€llen. Han stannade kvar som guidechef i 17 Ă„r. Hans Ă€ventyrslust och driv har tagit honom runt om i landet och utomlands. Han har arrangerat bungyjump pĂ„ festivaler och arbetat som jaktguide i Kanada. Men det Ă€r hĂ€starna som Ă€r stĂ€ndigt Ă„terkommande i hans liv. 

PĂ„ ranchen finns 14 hĂ€star som hittat ett sista hem hos Michael, som ocksĂ„ driver Mad Mike's Adventures, westernridning.  HĂ€r kan vana som ovana ryttare komma för att prova pĂ„ ridning som pĂ„ cowboyarnas tid, eller bara för att njuta av hĂ€starnas rogivande sĂ€llskap.

HÀr finns tidigare travhÀsten Wham Bam, som sÄldes dyrt som föl men som blev brÄkig och började stegra pÄ banan. Han sÄldes som ridhÀst men trivdes inte.

– DĂ„ ville de att han skulle komma hit och bli hĂ€st igen, sĂ€ger han.

Första ridturen stegrade Wham Bam omkring 30 gĂ„nger, berĂ€ttar han. Men Michael Ă€r bestĂ€md, aldrig rĂ€dd – "Varför det, vad skulle jag vara rĂ€dd för?" – och Ă€r envis. SĂ„ han satt kvar. Till slut gav "Bamen" upp och har inte stegrat sedan dess. Han Ă€r numera Michaels ledarhĂ€st. För nĂ„gra Ă„r sedan red de genom Stockholms gator,  Michael i full cowboymundering – hatt, chaps och en scarf knuten i halsen.

MÄnga hÀstar Àr oinridna nÀr de kommer till ranchen. En del har blivit vandringspokaler som vandrat frÄn hem till hem nÀr Àgarna inte kunnat ta hand om dem eller blivit rÀdda.

– Man mĂ„ste ha oerhört mycket erfarenhet om man ska plocka ner en tĂ€vlingshĂ€st för att bli en mysig hĂ€st. Det Ă€r kanske dĂ€rför som det inte funkar för alla, de har inte erfarenheten, sĂ€ger Michael. 

– MĂ„nga betingar inget vĂ€rde mer Ă€n emotionellt för de som Ă€ger dem. Vi tar hand om dem och gör bra hĂ€star av dem.

Ägarna betalar fortfarande för hĂ€starnas foder. De flesta Ă€r tidigare travhĂ€star som Ă€garna inte vill ska gĂ„ till slakt men inte har möjlighet att ha kvar i sitt stall; vinnarskallar som Ă€r vana att springa fort i vĂ€nster varv och den enda kontakten med andra hĂ€star har varit i loppen. 

– Men vinnarskallen tar vi ur dem. De ska vara lugna och harmoniska. Jag lĂ€gger ner jĂ€ttemycket tid pĂ„ att knĂ€cka nöten: Vad Ă€r det för fel pĂ„ dem? Det Ă€r oftast inte fel pĂ„ hĂ€sten, det Ă€r vi mĂ€nniskor som prĂ€glar den, det Ă€r vi som gör att de fĂ„r problem. Om jag reagerar för nĂ„got varje gĂ„ng jag förbi nĂ„got sĂ„ gör ju hĂ€sten ocksĂ„ det till slut, sĂ€ger Michael.

– Men största arbetet gör flocken. Det Ă€r en lugn och harmonisk flock som prĂ€glar flocken pĂ„ sitt sĂ€tt sĂ„ de kĂ€nner sig vĂ€lkomna.

Han pekar pÄ en vit hÀst vid namn Mr Ripley som kommer frÄn DjurgÄrdens ridskola i Stockholm. Han har tÀvlat i Globen och Falsterbo i höga klasser, men nu njuter han av livet pÄ ranchen.

– NĂ€r han slutade pĂ„ ridskolan sa de att de skulle skicka honom till PiteĂ„. De visste att hĂ€r fĂ„r han ett vĂ€rdigt liv.

Men det Àr inte sÄ att Michael vÀlkomnar hÀstarna med öppna armar - inte till att börja med i alla fall.

– Först och frĂ€mst sĂ€ger jag nej eftersom jag inte har rĂ„d att ta emot dem om de inte bidrar sjĂ€lva.  Det Ă€r dyrt att ha hĂ€star, framför allt under vintern. Men efter mycket tjat hamnar de hĂ€r i alla fall eftersom jag Ă€r för blödig, sĂ€ger Michael.

HÀstar har varit hans liv i över 40 Är. NÀr han var liten pojke Àlskade han att titta pÄ cowboyfilmer vilket gjorde att han började rida och hÄlla pÄ med hÀstar tidigt. NÄgon ridskola har han inte gÄtt, allt han kan har han lÀrt sig sjÀlv, genom sunt förnuft.

– Jag brukar tĂ€nka, hur skulle jag vilja ha det om jag var hĂ€st? Det Ă€r klart jag skulle vilja gĂ„ fritt i en hage, inte stĂ„ i en box 18-19 timmar om dygnet. Jag har alltid hĂ„llit pĂ„ med "natural horsemanship" (naturlig hĂ€sthantering, reds.anm) Ă€ven innan man började prata om det.  För mig gĂ€ller att hĂ€star ska fĂ„ vara hĂ€star. Jag skor inte mina hĂ€star och de gĂ„r ute Ă„ret om, sĂ€ger Michael.

SĂ„ Ă€r de aldrig sjuka heller, berĂ€ttar Jessica Nilsson som Ă€r Michaels högra hand och som spenderar timmar och Ă„ter timmar med hĂ€starna varje vecka. Det Ă€r lĂ€tt att tro att Jessica handskats med hĂ€star i hela sitt liv nĂ€r hon med van hand sadlar en av seniorerna, 22-Ă„rige "Gluggen" eller MajestĂ€t Ås som valacken egentligen heter. Men det var inte förrĂ€n för fem Ă„r sedan nĂ€r hon bokstavligen tvingades upp i sadeln av Michael och vĂ€nnen Carl, tillika Jessicas sambo, som hon blev hĂ€stbiten - dock inte bokstavligen.

– Hon grĂ€t och var arg och hatade mig som sĂ„ mĂ„nga andra som jag tvingat upp i sadeln, sĂ€ger Michael.

– Men sĂ„ Ă€r jag ganska hĂ„rd och orĂ€ttvis mot alla. Det finns bara ett sĂ€tt att göra det hĂ€r pĂ„ och det Ă€r mitt sĂ€tt. Man ska inte vara rĂ€dd, det Ă€r bara att vara. Och i slutet av den dĂ€r första ridturen tjuvgalopperade hon: "Titta, jag kan galoppera", sĂ€ger han.

Och sent omsider var en hÀsttjej född.

–Jag kan bara stĂ„ hĂ€r i timmar och titta pĂ„ nĂ€r hĂ€starna leker. Det spelar ingen roll om det Ă€r 20 minusgrader, jag Ă€r hĂ€r, sĂ€ger Jessica.

– De som kommer med sina hĂ€star hit till oss vet att de kommer att fĂ„ det bra. Vi vurmar för de hĂ€r travarna och vill att de ska ha ett fint och hĂ€rligt liv. HĂ€starna erbjuder sĂ„ mycket ovillkorlig kĂ€rlek, de vill inte ha nĂ„got tillbaka, de bara ger. Det Ă€r rehab, den hĂ€r kĂ€nslan mellan hĂ€st och mĂ€nniska, sĂ€ger Michael.

Westernridning

Westernridningen lĂ„nar teknik och hantering av hĂ€st frĂ„n boskapsskötare. Arbetet krĂ€ver en direkt interaktion mellan hĂ€sten och ryttaren och ryttaren anvĂ€nder sits och ben för att styra hĂ€sten och en westersadel Ă€r större och tyngre. Uttrycket westernridning kommer frĂ„n USA, men sjĂ€lva ridtekniken och utrustningen hĂ€rstammar frĂ„n 1400-talets Spanien, dĂ„ som en stridskonst till hĂ€st. NĂ€r spanjorerna sedan erövrade Amerika pĂ„ 1500-talet tog de hĂ€star och teknik med sig. 

SĂ„ jobbar vi med nyheter  LĂ€s mer hĂ€r!