Här får hästarna en andra chans

Michael kommer ursprungligen från Eskilstuna men bor i Piteå sedan många år. Under många år arbetade han i fjällen, som snowboardsåkande helikopterguide. Han hamnade i Kittelfjäll efter att ha följt med en morbror på Pingstkyrkans läger där han blev frälst – i fjällen. Han stannade kvar som guidechef i 17 år. Hans äventyrslust och driv har tagit honom runt om i landet och utomlands. Han har arrangerat bungyjump på festivaler och arbetat som jaktguide i Kanada. Men det är hästarna som är ständigt återkommande i hans liv. 

På ranchen finns 14 hästar som hittat ett sista hem hos Michael, som också driver Mad Mike's Adventures, westernridning.  Här kan vana som ovana ryttare komma för att prova på ridning som på cowboyarnas tid, eller bara för att njuta av hästarnas rogivande sällskap.

Här finns tidigare travhästen Wham Bam, som såldes dyrt som föl men som blev bråkig och började stegra på banan. Han såldes som ridhäst men trivdes inte.

– Då ville de att han skulle komma hit och bli häst igen, säger han.

Första ridturen stegrade Wham Bam omkring 30 gånger, berättar han. Men Michael är bestämd, aldrig rädd – "Varför det, vad skulle jag vara rädd för?" – och är envis. Så han satt kvar. Till slut gav "Bamen" upp och har inte stegrat sedan dess. Han är numera Michaels ledarhäst. För några år sedan red de genom Stockholms gator,  Michael i full cowboymundering – hatt, chaps och en scarf knuten i halsen.

Många hästar är oinridna när de kommer till ranchen. En del har blivit vandringspokaler som vandrat från hem till hem när ägarna inte kunnat ta hand om dem eller blivit rädda.

– Man måste ha oerhört mycket erfarenhet om man ska plocka ner en tävlingshäst för att bli en mysig häst. Det är kanske därför som det inte funkar för alla, de har inte erfarenheten, säger Michael. 

– Många betingar inget värde mer än emotionellt för de som äger dem. Vi tar hand om dem och gör bra hästar av dem.

Ägarna betalar fortfarande för hästarnas foder. De flesta är tidigare travhästar som ägarna inte vill ska gå till slakt men inte har möjlighet att ha kvar i sitt stall; vinnarskallar som är vana att springa fort i vänster varv och den enda kontakten med andra hästar har varit i loppen. 

– Men vinnarskallen tar vi ur dem. De ska vara lugna och harmoniska. Jag lägger ner jättemycket tid på att knäcka nöten: Vad är det för fel på dem? Det är oftast inte fel på hästen, det är vi människor som präglar den, det är vi som gör att de får problem. Om jag reagerar för något varje gång jag förbi något så gör ju hästen också det till slut, säger Michael.

– Men största arbetet gör flocken. Det är en lugn och harmonisk flock som präglar flocken på sitt sätt så de känner sig välkomna.

Han pekar på en vit häst vid namn Mr Ripley som kommer från Djurgårdens ridskola i Stockholm. Han har tävlat i Globen och Falsterbo i höga klasser, men nu njuter han av livet på ranchen.

– När han slutade på ridskolan sa de att de skulle skicka honom till Piteå. De visste att här får han ett värdigt liv.

Men det är inte så att Michael välkomnar hästarna med öppna armar - inte till att börja med i alla fall.

– Först och främst säger jag nej eftersom jag inte har råd att ta emot dem om de inte bidrar själva.  Det är dyrt att ha hästar, framför allt under vintern. Men efter mycket tjat hamnar de här i alla fall eftersom jag är för blödig, säger Michael.

Hästar har varit hans liv i över 40 år. När han var liten pojke älskade han att titta på cowboyfilmer vilket gjorde att han började rida och hålla på med hästar tidigt. Någon ridskola har han inte gått, allt han kan har han lärt sig själv, genom sunt förnuft.

– Jag brukar tänka, hur skulle jag vilja ha det om jag var häst? Det är klart jag skulle vilja gå fritt i en hage, inte stå i en box 18-19 timmar om dygnet. Jag har alltid hållit på med "natural horsemanship" (naturlig hästhantering, reds.anm) även innan man började prata om det.  För mig gäller att hästar ska få vara hästar. Jag skor inte mina hästar och de går ute året om, säger Michael.

Så är de aldrig sjuka heller, berättar Jessica Nilsson som är Michaels högra hand och som spenderar timmar och åter timmar med hästarna varje vecka. Det är lätt att tro att Jessica handskats med hästar i hela sitt liv när hon med van hand sadlar en av seniorerna, 22-årige "Gluggen" eller Majestät Ås som valacken egentligen heter. Men det var inte förrän för fem år sedan när hon bokstavligen tvingades upp i sadeln av Michael och vännen Carl, tillika Jessicas sambo, som hon blev hästbiten - dock inte bokstavligen.

– Hon grät och var arg och hatade mig som så många andra som jag tvingat upp i sadeln, säger Michael.

– Men så är jag ganska hård och orättvis mot alla. Det finns bara ett sätt att göra det här på och det är mitt sätt. Man ska inte vara rädd, det är bara att vara. Och i slutet av den där första ridturen tjuvgalopperade hon: "Titta, jag kan galoppera", säger han.

Och sent omsider var en hästtjej född.

–Jag kan bara stå här i timmar och titta på när hästarna leker. Det spelar ingen roll om det är 20 minusgrader, jag är här, säger Jessica.

– De som kommer med sina hästar hit till oss vet att de kommer att få det bra. Vi vurmar för de här travarna och vill att de ska ha ett fint och härligt liv. Hästarna erbjuder så mycket ovillkorlig kärlek, de vill inte ha något tillbaka, de bara ger. Det är rehab, den här känslan mellan häst och människa, säger Michael.