– Sorgearbetet är nog snart avklarat, säger Jan Sandlund drygt 70 och med livslång erfarenhet av garvning, kanske ett av världens äldsta hantverk.

Uppe i sadelmakeriet i det gamla garveriet med utsikt över Piteälven finns fortfarande en del jobb att göra. De så kallade ministerportföljerna som varit ett av Böle garveris flaggskepp köps med service och underhåll. Den som har fått en rundsmörjning denna gång, tillhör en före detta vd för ett större företag i södra Sverige. Göran Persson, numera bankordförande i Swedbank, äger en annan av portföljerna.

– Han har nummer 73, säger Jan Sandlund som nästan minns varenda en.

På arbetsborden ligger dessutom en hög med dustbags, skyddande bomullspåsar med företagets logotyp. En amerikan har köpt upp hela lagret av ministerportföljer i barkgarvat läder som nu ska prepareras och skickas iväg.

– Det är det vi gör nu, avrustar och säljer ut, servar portföljer som kommer in, säger Jan Sandlund som till för inte så länge sedan hade en sadelmakare anställd, numera pensionerad.

Jans farfar, startade eget garveri i Roknäs några kilometer bort vid utloppet av Lillpiteälven i slutet av 1800-talet. En av hans söner tog över och Jans far Assar började sin verksamhet i Böle i slutet på 40-talet i det stora timrade garveriet alldeles vid bron över Piteälven. 

Här har sedan dess garvats skinn både från traktens nötboskap och renar. Tillverkats seldon, väskor och kanske framförallt näbbskor och axelväskor som var populära under 70-talet och en bit in på 90-talet.  För att överleva som företag när intresset avtog började Jan Sandlund tillverka mer exklusiva produkter. Golfbagar, portföljer, ryggsäckar och gevärsfodral. Något som bidrog till att de startade en butik i centrala Stockholm under början av 2000-talet, numera nedlagd. Företaget har dessutom beteckningen kunglig hovleverantör, med produktion av gåvoramar i läder.

Ett sätt att marknadsföra sig och sälja hantverket har alltid varit att finnas med på Jokkmokks marknad. När företaget slutade 2011 hade familjen Sandlund visat upp och sålt sina produkter i 80 år.

Men det kunde ha tagit en helt annan vändning än ett liv med läder som huvudingrediens. Jan utbildade sig till psykolog på 70-talet och arbetade under många år i den professionen. Efter några års biståndsarbete i ett SIDA-finansierat projekt i Bangladesh tillsammans med familjen väcktes tanken på att starta eget.

– Det var då jag bestämde mig att för bli egenföretagare. Att jag är en ganska kreativ person med känsla för marknadsföring bidrog antagligen, berättar Jan 

Nere i garveriet finns de bassängliknande karen kvar som innehåller vatten från älven och bark från skogen. Hur länge skinnen fick ligga för att mjukna och bli genomgarvade berodde på skinnets tjocklek. Jan rör om i ett av karen och fiskar upp ett skinn av de få skinn som nu bereds och som fått den mörkare färg ett färdiggarvat skinn ska ha.

– Jag minns när jag var liten och föll i ett av karen. Jag var kanske fyra-fem och hade fått en brun teddyoverall från en släkting i Amerika, berättar Jan som snabbt blev uppdragen.

– Men visst vore det kul om garveriet kunde gå vidare till en 5:e generation, förklarar Jan.

Hantverket kommer dock inte att försvinna helt utan fortsätter ändå, om än på andra sidan jorden som så mycket gammalt hantverk i Sverige idag. I Bangladesh driver sonen Anders en verksamhet tillsammans med den kompis han fick som liten på 70-talet under föräldrarnas biståndsperiod. De driver idag ett garveri tillsammans med tillverkning av väskor bland annat. 

– Där bidrar jag med mitt kunnande. Det kan handla om att reparera eller skaffa reservdelar till maskiner, säger Jan som snart reser ner till Bangladesh igen.