Tidskrift
Provins nummer 1/2020
På tiden kan det tyckas, i provinsuppdraget har ju ingått att placera Norrland rätt i förhållande till sin historia och då är byn oundgänglig. Inte som i det senaste årtiondets country-noir kliché som så tydligt varit skriven med innerstadsögon utan djupförståelse, utan som en av historiens startpunkter.
Ordet ’by’ i svenskan har en dubbel etymologi, by kan inte skiljas från gård, det som så småningom blir samhälle är fortfarande en utbyggd ensamgård från järnåldern men blir aldrig en stad. Det ordet har helt annat ursprung och gömmer betydelsen ’plats’ eller ’ställe’. Vår by får aldrig bli en stad, som i grannspråken, den behåller sin distans, den är fortfarande en förvuxen gård med fast uppsättning karaktärer.
Kanske därför så provocerande för alla som nu bara ser de bakvända kepsarnas rike och håller den nyuppfunna staden som tolkande norm. Sverige saknar urgammal stadskultur, kanske beroende på sin antifeodalism, de befästa platserna blev aldrig riktig norm, Norrlands städer bildades istället runt hopfösta och motvilliga landsbygdshantverkare, som helst återvände till byn när tillfälle gavs.
Nå, den bakgrundsreflexionen kan finnas på plats när man tar del av ett Provinsnummer som tyvärr är sorgligt glest i både stil och tanke. Många bidrag är direkt pinsamma, riktig underkända och ska förbigås med största tystnad.
Glädjande och begåvade är däremot Signe Rönnegårds inledande dikter som reflekterar skog och historia i hisnande perspektiv och med lyrisk kraft. Likaså är Jens Paulssons ”Enter the Eternal Fire” absolut läsvärt, en återblick på en uppväxt med landsbygdens scenanvisning, absolut tonträff. Marit Kaplas omläsning av Le Roy Laduries historiska klassiker om byn Montaillou är också klok, kritiskt granskande och dessutom med djärva jämförelser mellan katharernas medeltidssamhälle och hennes hemby Osebol i Värmland. Jättelika kliv över tid och rum, men med byn som upphöjd utkikspunkt.
Numrets höjdpunkt är Staffan Westerlunds expressiva målningar som får en ovanligt generös plats med sin kolorit, sin drömlika realism och en uttryckskraft som nog riskerar att bli klassisk. Stort!