2019 var ett händelserikt år med många stora händelser, flera av dem dröjer sig kvar i minnet länge, en del för alltid.
Beskedet om nedläggningen av Setra Rolfs slår ned som en bomb eftermiddagen den 22 oktober 2018.
Att vara journalist, kanske särskilt på en mindre ort, innebär ibland så mycket personliga känslor och så är det just nu.
I första ledet drabbade finns ett 60-tal människor, varav många har satsat hela sitt yrkesliv i verksamheten.
"Det kommer inte att hända" tänker jag när jag träffar en del av dem - varav några jag känner sedan många år - i industrin.
Jag försöker tänka bort klumpen i halsen, mumlar "skärp dig" till mig själv, och snubblar strax senare handlöst i hyvleriet.
"Gjorde det ont?" undrar en av männen, jag reser på mig, skakar på huvudet och gnider rispade handflator mot byxbenen.
Jag drar ett djupt andetag, tar in den välbekanta doften av trä, ser mig omkring och tänker "det kommer att ordna sig".
Månaderna går och utanpå ser industrin ut nästan som den brukar.
Jag träffar vänner och bekanta och vi säger saker som "det löser sig nog".
Det är ingenting vi bara säger, vi tror på det.
Mer än ett år har nu gått, området är instängslat för att hålla obehöriga ute, kontrasten till det som var är enorm.
Magasinen gapar tomma på platsen som sedan år 1921 har berättat att skogsnäringen är vår kommuns nerv.
"Det är så tragiskt, jag orkar inte se" säger en tidigare anställd när vi ses.
Vi står helt tysta, det finns ingenting att säga, ingenting klokt i alla fall.
Kvar är bara ont.