Under måndagen råkar vi väcka Niclas Wallin, som ligger och sover bredvid sönerna Marcus och Alexander i Manchester.
De har tillbringat helgen i England med att bland annat se storlagen Manchester City–Arsenal (3–1). Men även umgåtts med
– Det var fantastiskt skönt. Vi avslutade med en kram på flygplatsen vid hemkonsten efter att vi haft en fantastisk helg. Fokus var fotbollsmatchen och sedan var det skönt att bara vara. Det var definitivt inte sista gången. Min bästa farsdagspresent.
1) Hur är läget?
– Läget är bra. Det är hockeysäsong så man får kvällarna att gå.
2) Hur mår du?
– Jag har fortfarande sviter efter smällarna mot huvudet och det kommer jag att få leva med. Jag läste just Ole-Kristian Tollefsens (Färjestadsbacken) intervju. Jag är väl inte riktigt på det djupet, men det är en lång och trogen tjänst som gjort sitt.
– Hockey är en fysiskt sport och jag har tagit mycket smällar. Jag trodde väl att det var det sista som skulle hända mig som är stor och stark. Men i dag har jag en vardag, kör traktor och är allt i allo i familjeföretaget. Jag trivs väldigt bra med det.
3) Hur upplever du sviterna?
– Jag kan vakna upp mitt i natten och har svårt att somna om. Upprepas det förvandlas det till sömnbrist. När jag väl får bakslag blir jag nere och deppig. Skulle jag kunna trycka på en knapp för att det skulle försvinna så hade jag gjort det för länge sedan.
4) Har du tagit samtalshjälp?
– Litegrann. Jag tar mediciner för det här och då blir det samtal, men jag förlitar mig på vänner och nära och kära. Det är läskigt när jag varit bollplank och sedan drabbades av det själv.
– Jag var ett bollplank för Cam Abbott (tidigare Luleå Hockey-forward) och jag hade inte trott att jag själv skulle få söka mig till honom i slutet av säsongen. Det är viktigt att ta hand om kroppen. En dag tar det slut. Det är bara att acceptera att man är slut som artist även om inte jag var en.
5) Hur ser medicineringen ut i dag?
– Det är väl inget jag vill prata så där jättemycket om, men jag har tagit ångestrelaterad medicin. Glada piller som hjälpte mig uppför backen, och jag behöver det inte lika regelbundet i dag. Samtidigt har jag haft ett stort stöd av Yelverton Tegner (Luleåläkare med hjärnskakningar som specialitet).
6) Följer du hockeyn i dag?
– Alexander är aktiv i Luleå Hockeys J18-lag. Det är träningar varje dag och hemmamatcher varannan helg. Men det gör att jag kan vara på hallen och hälsa på "Greppa" (Peter Åström, materialare i Luleå Hockey) också. Sedan ser jag en hel del hockey både på tv och live. Framför allt följer jag Luleå, Brynäs och Boden, som fått en bra start i hockeyettan.
7) Vad är fars dag för dig?
– Jag har aldrig tänkt på det. Jag har varit mer fokuserad på att inte glömma bort mors dag. Jag brukar få ett hjärta på sms från dottern att hon tänker på mig och grattis från sönerna. Jag glömde att skicka grattis när min egen far fyllde år, men jag brukar ringa och säga grattis på fars dag.
8) Hur vill du bli uppvaktad?
– Att man blir ihågkommen. Jag kräver inte något speciellt i övrigt.
9) Hur är man en bra far?
– Jag tror att man ska vara stöttande och trygg. Vara där för barnen. Det är vad som behövs i dagens samhälle. Det är svårt att vara förälder i dag. Det finns ett utbud av oändligheter att göra. När vi växte upp, även om det inte var under andra världskriget, var vi utomhus och spelade fotboll och drog på oss skridskorna. Då var spannet som umgicks mellan 12–22 år, alla fick vara med.
– Det är lite för lätt att göra saker i dag. Dataspel och sociala medier har tagit över. Ungdomarna kan knäppa kort på en tumnagel och skicka den runt en hel dag. Jag är glad att vi har skoterintresset, fisket och fara ut med båten som aktiviteter för familjen. Det visar att det finns ett intresse att vara utomhus.
10) Hur närvarande är du på hemmaplan?
– Jag är nog ganska närvarande. Framför allt kring middagsbordet, men det är tufft när ungdomarna håller på med idrott. Det är sällan vi är hela kärnfamiljen samlad. Dottern Linn har dessutom köpt hus och flyttat till Heden. Barnen är självgående och bygger sina egna liv. Jag önskar att man kunde backa bandet tio år och någon kom och kramade om en, men det är livets gång.
11) Vilka råd skulle du vilja ge till andra pappor?
– Stötta, supporta och vara ens barns bästa vän är det viktigaste. Våga och inte döma. Jag tror det är väldigt mycket dömande av barn i dag. Det är inte ett lätt samhälle. Det är en fruktansvärd press på barnen. Man får inte vara den man är, se ut som man gör och lukta som man gör. Jag försöker vara så enkel som möjligt och vara ett stöd i det.