– Jo, det är bara bra tycker jag.
Vad har du för dig?– Förbereder mig för att en massa skolungdomar ska komma hit och ha idrott. Jag jobbar som idrottslärare på högstadiet så det är fullt upp nu när sommarlovet är slut.
Hur länge har du arbetat som lärare?– Jag har bara varit idrottslärare i ett år. Innan dess var jag tränare i simning, drev eget bolag med inspirationsföreläsningar och lite andra projekt här och där, det gör jag i och för sig till viss del än i dag. Före det satsade jag helt på simningen under många år.
Men om vi börjar från början så föddes du alltså i Boden. Har du några minnen därifrån?– Egentligen inte eftersom jag flyttade när jag bara var tre år gammal. Min pappa är helikoptertekniker och jobbade på flygbasen i Boden på den tiden. Men så fick han jobb i Dalarna varpå familjen flyttade dit.
Har du aldrig besökt Boden igen?– Jadå. Jag åkte dit när jag var äldre. Det är fantastiskt vackert där uppe, helt otrolig natur. Jag kommer ihåg att jag reste till Luleå för att träna och i samband med den resan så besökte jag även mina rötter i Boden.
Hur kommer det sig att du satsade på simningen?– Jag har alltid älskat vatten, som liten så badade jag hela somrarna. När min storasyster började på simskola så ville jag också det. En tränare från Borlänge simsällskap såg mig simma och ville att jag skulle börja träna för honom två dagar i veckan. Jag tyckte att det lät jätteroligt så jag tackade ja. Samtidigt tränade jag fotboll och hockey så det var fullt upp. När jag blev 14 år kände jag att jag måste välja så då valde jag bort de andra sporterna och satsade helt och fullt på simningen. Största anledningen till det valet var att mina bästa vänner också höll på med simning. Jag var egentligen ingen barnstjärna, jag var duktig men tyckte framför allt att det var roligt.
Vad skulle du säga är främsta tjusningen med sporten?– Gemenskapen. Både tjejer och killar tränar tillsammans, och två dagar per vecka är det tävlingar. Det blir otroligt mycket tid som spenderas tillsammans med simmarkompisarna. Faktum är att mina bästa vänner än i dag är de personer som jag började simma med när jag var tio.
Det har blivit enorma framgångar med OS-guld, flera VM- och EM-guld. Vad är du mest stolt över?– Det är såklart OS-guldet. Man har inte så många chanser att ta ett sådant i livet. Det var det jag drömde om som liten. Och när jag var 26 år så gjorde jag det.
Minns du den dagen tydligt?– Javisst. Det var i Australien och mina två värsta konkurrenter var australiensare. Jag kommer ihåg att publiken, 17 000 personer, var helt galna och skrek och hejade på sina landsmän. När jag gick i mål tystnade arenan helt. Ljudnivån bara dog och då förstod jag att australiensarna vann i alla fall inte.
Hur var det att tävla på absolut högsta nivån?– Det är tufft eftersom simning kräver ett stort antal timmars träning varje dag. Det blir som ett heltidsjobb, eller snarare en livsstil. När jag tränade som mest blev det tre pass om dagen, däremellan åt jag. Så hela tiden var man antingen påväg på träning, åt eller försökte vila. Det fanns inte tid till så mycket annat.
2012 gjorde du ditt sista OS. Var det ett svårt beslut att lägga av?– Nej, det var det inte. Det var dags helt enkelt.
Är du engagerad i sporten än i dag?– Jag har en del simprojekt. Och så är jag expertkommentator på SVT. Det känns bra att vara kvar i simningen, följa med i det som händer och engagera sig.
Vad händer framåt?– Nu fokuserar jag på det nya läsåret på skolan och har som mål att försöka bli en bättre idrottslärare. Det känns kul!
Slutligen: har du någon dold talang?– Hmm.. Det skulle nog vara att jag har kört racing och äger en gokart tillsammans med en simmarkompis. Det kanske inte alla vet om.