– Som grupp arbetar vi mycket med att bara säga ”ja” till varandras idéer, för vi är väldigt olika och har olika metoder, säger Hallveig Kristin Eiríksdóttir, som utgör en fjärdedel av kollektivet CGFC.
– Det blir kaotiskt ibland – men det är nog det roligaste jag gjort, att jobba med den här gruppen. Otroligt mycket fantasiflöde och positiv energi.
Performancegruppen CGFC bildades för två år sedan, av fyra personer med väldigt olika bakgrund. Hallveig är scenograf medan Ýr Jóhannsdóttir är textildesigner och de andra två har erfarenhet från improvisationsscenen. Tillsammans blandar de teater och installationskonst i en fantastifull potpurri, där deras aktuella projekt, Headliner, har sin grund i att de ville göra en föreställning som skulle kunna spelas ”ungefär överallt”.
– Vi har turnerat runtomkring Island, till avslägsna platser på landet. Vi hade en föreställning i en hangar och en i högländerna i mitten av Island där typ åtta personer bor. Där fanns ingen elektricitet och vi fick en liten bensindunk som vi kunde plugga in ljudet i och det fungerade lika bra som att ha den på en teater. Så vi experimenterar lite med hur långt från teatern man kan ta såna här föreställningar.
Hallveig bodde några år i Lund som barn och har nyligen jobbat på Stadsteatern i Stockholm, men vännerna i CGFC har hittills bara besökt övriga nordiska länder.
– Det här är deras allra första gång i Sverige! Så jag blir lite guide. Men jag har aldrig varit i Luleå innan, så det blir nytt för mig med.
Och nu gör gruppen sin svenska debut på Lule stassteater – vilket också blir enda Sverigebesöket på turnén.
– Det är otroligt exklusivt! Vi ville åka till Sverige, och vi tyckte att norra Sverige lät mer spännande än södra Sverige. Vi har inte spelat i städer på Island, bara mitt ute på landet, så vi tyckte att det var roligare att inte åka till Stockholm eller Göteborg.
I föreställningen Headliner har CGFC valt att utgå från textildesign.
– Ýr jobbar mycket med att sticka och hade mycket ull, så vi började experimentera med vad man kan göra med isländsk ull. Det är ett miljövänligt och bra material att jobba med. Sen har vi arbetat med temat ”att vara barn”, eller bli vuxen. Vi är alla typ 25 år gamla, och vi pratar om hur man kan vara barnslig som vuxen, och att tillåta sig att ha ett fantasifullt liv. Vi har intervjuat våra föräldrar ganska mycket om hur de såg oss som barn, vad de tyckte vi skulle bli när vi blev stora.
Föreställningen har sparsmakad dialog, som de under sina nyliga Finlandsframträdanden spontant försökt översätta, trots att ingen av dem talar finska. Med Hallveigs kunskaper i svenska finns en chans att även vi föräras en översättning, men en del dialog rationaliserar de också gärna bort, till fördel för andra estetiska uttryck.
– Det är inte så mycket ”prata-teater” utan det är mest visuellt. Bara att komma och njuta!