Lars Isaksson, är säker på att gruvraset som begravde honom inte skulle få samma lyckliga utgång om det skulle ske en andra gång. "Allt gick precis så att jag klarade mig", säger han idag om incidenten.
Det var en helt vanlig tisdag på jobbet i början av februari 1991. Den då 39-årige laddaren Lars Isaksson var nere i gruvan på 610-metersnivån och skulle föra in tändare i redan förberedda spränghål. Han och en kollega åkte med sin laddbil mellan olika ställen nere i gruvan för att göra sitt jobb. Ett rutinjobb.
– Kompisen stod bakom på laddtrucken och jag var längst fram, han gav tändare åt mig och jag förde in dem i hålen. Sedan började det släppa lite och då vände jag om och skulle springa ner. Men då hörde jag det där dånet, när hela hänget kommer ner. Så jag föll framlänges och blev begravd.
Olyckan inträffade vid laddning, på den plats man spränger för att malmen ska rasa ner. Ett ”häng” betyder att raset stoppats upp, till exempel av stora malmblock. Det hänget släppte precis när de höll på att ladda sprängämnen. Det påverkades inte av skalv eller andra spänningar utan var helt enkelt resterande block från tidigare sprängningar som inte fallit ner och låg på lur i berget och lossnade precis då Lars och kollegan befann sig på platsen.
– Jag föll framlänges och stenarna svepte över mig som en våg bakifrån. De knuffade ner mig och när jag var på väg ner så hann raset ifatt mig, säger Lars Isaksson.
Där skulle allt ha kunnat ta stopp och Lars Isaksson skulle inte kunna sitta vid sitt köksbord i Parakka, 31 år senare och berätta den dramatiska historien. Men miraklet var ett faktum. Han hamnade i något som närmast kan beskrivas som en hålighet under stenmassorna som la sig skyddande över honom.
– Jo, nog var det ett mirakel. Bilen for ju fram, framknuffad över orten av rasmassorna. Min kollega såg min hjälm långt ut i orten och han trodde att jag hade sprungit förbi honom. Men sedan hörde han mig ropa från stenhögen. Då kom han och grävde fram ansiktet.
Lars begravdes inne i rasmassorna och själv minns han inte mycket av timmarna han låg begravd innan räddningen kom. Men en sten tryckte mot hans rygg minns han, framåtliggande som han låg.
– Det var ganska jobbigt med stenblocket som tryckte mot ryggslutet. Hade stenblocken hamnat högre upp på min rygg, då hade jag ju kvävts. Allt gick precis så att jag skulle klara mig.
Ett mirakel konstaterar NSD-reportern. Det håller Lars Isaksson själv med om.
När kollegan fått ner hjälp till platsen plockades stenarna bort, för hand till att börja med. Man pallade upp med stockar för att undvika risken att stenarna skulle rulla vidare och klämma ihjäl Lars. Han minns också att mot slutet av räddningsaktionen så tog man hjälp av en truck för att lyfta bort de större bumlingarna. I dag tror han att räddningen var att stenarna var olika stora.
– Det var hur många ton som helst. Många ton sten. Hade det varit finare sten hade jag krossats.
Uppemot tre timmar senare kunde han släppas fri från stenhögen och ambulansen tog honom till sjukhuset. I samband med att sjukvårdspersonal undersökte honom kunde man konstatera att han var blåslagen, han skulle ha blåmärken länge och han fick sys med sex stygn i huvudet där en sten träffat.
– Om det hade varit en större sten som träffade mig i huvudet så hade det nog krossat skallen. I övrigt var det klämskador, bland annat i benet, men ingenting som jag kan säga att jag fått lida av i efterhand. En höftkula är bytt och kanske det har med att jag haltade att göra, då efter olyckan, det vet jag inte. När det hände var jag ju relativt ung så jag kände inte av något.
Efter två månader var han tillbaka på arbetet som laddare. Där kom han att fortsätta jobba tills det blev omorganiseringar inom LKAB, flera år senare. Då bytte Lars arbetsuppgifter inom företaget.
Tillbaka på jobbet efter två månader. Fortsatt jobb som laddare. "Jag har aldrig varit rädd nere i gruvan, det var en engångshändelse", säger Lars Isaksson idag, 31 år senare.
– Jag har aldrig känt obehag där. Doktorn sa att chocken kan komma långt efteråt. Men jag har börjat tro att chocken inte kommer. Än har jag inte känt av den, säger Lars Isaksson.
Men hur har han då förhållit till olyckan efteråt? Olyckan var inte påverkad av vare sig gruvproduktionen i sig eller skalv. Här handlade det om ren otur. Eller tur kanske man ändå måste säga.
– Nä, inte är det väl något speciellt. Det hände ju. Första tiden tänkte jag mycket men inte senare.
Du har ju varit nära döden?
– Jo, normalt skulle det ha varit en dödsolycka men det gick precis som att jag skulle klara mig. Ingen annan skulle ha tur och överleva det där om det skulle hända igen, säger Lars Isaksson.