En jul i saknadens tecken
Den 2 februari i år inträffade ett ras i Kirunagruvan. Ann-Louise och Lars Nilsson läste om olyckan på text-TV och på natten ringde polisen och berättade att deras son Emil saknades. Han återfanns död och i hemmet i Pålsträsk är det nu en julhelg präglad av saknad. En jul utan Emil.
SAKNAD. Ett stort porträtt av Emil Nilsson pryder det julpyntade hemmet. Den här julen fick familjen Nilsson fira utan sin son.
Foto: Roland S Lundström
För att få någon sorts förståelse för det inträffade åkte Lars Nilsson dagen efter olyckan till Kiruna för att få se platsen där sonen omkommit. Ända fram till raset kunde han inte komma, men Lars Nilsson säger att det var ändå bra att ha fått vara där. Av, som de fick höra, utredningstekniska skäl fick föräldrarna inte se lastbilen efter att den dragits fram. Däremot fick de efter några veckor ett samtal från skrotfirman i södra Sverige som tagit hand om den.- Han ringde och undrade om vi ville ha en del saker som han hittat och som han trodde var Emils. Det kändes skönt att han brydde sig och gjorde sig mödan att söka rätt på oss. Vi fick bland annat tillbaka Emils mobil. Det var hans käraste ägodel, berättar Ann-Louise Nilsson.Sista gången
Vi backar bandet till måndagen, fem dagar innan olyckan. Då åkte Emil Nilsson för sista gången hemifrån. Innan han åkte tittade han in till föräldrarna i Pålsträsk.- Jag var alltid orolig när han var på vägen. När jag hörde att han kommit fram till Kiruna slappnade jag av. Visst hade man hört att det rasade då och då i gruvan, men han berättade inte så mycket åt mig för då visste han att jag skulle bli så orolig, säger Ann-Louise Nilsson.Hon berättar att sonen brukade åka på måndag och komma tillbaka måndagen därpå. - Därför har det varit extra tungt med måndagar. Vetskapen att jag aldrig mer får se honom, aldrig mer få ta i honom gör så ont. Det är det allra värsta. En god vän till mig kallar det för aldrigheten, säger Ann-Louise Nilsson och kan inte hålla tillbaka tårarna.Alltid på gång
Dagen innan olyckan hade hon varit och städat sonens lägenhet. - Jag brukade göra det ibland. Han var en sådan go’ kille, kramig och snäll. Samtidigt var det som om han visste att han inte skulle leva så länge, för han levde varje dag som om den var hans sista, var alltid på gång med något, säger mamma Ann-Louise eftertänksamt. Att fira jul utan sin älskade son är svårt. - Emil tyckte så mycket om julen. Han pyntade och gjorde fint i sin lägenhet. Förra året var det först tänkt att han skulle jobba, men så ringde han och sa att han fått ledigt. På vägen hem hade han köpt en tomtedräkt och kom och hoade och busade med oss här hemma, säger pappa Lars medan tårarna rinner ner för hans kinder.Stort fotografi
Det är ett känslosamt möte där i det julpyntade hemmet. Som utomstående kan vi bara försöka föreställa oss den smärta som finns bakom orden från Ann-Louise och Lars Nilsson. På bordet står ett stort fotografi av den glatt leende sonen och med blicken riktad mot honom säger Lars att det är tur att de har sina två döttrar - och barnbarnen. De är ljuset i tillvaron och hjälper de båda framåt.- Barnbarnen pratar hela tiden om Emil som om han fortfarande är kvar här och inom oss är han ju det, säger Ann-Louise Nilsson. En bit på väg
Mitt i sorgen kändes det viktigt för familjen att fira jul tillsammans hemma hos Ann-Louise och Lars. - Julen kommer aldrig att bli sig lik utan vår pojke. Inte vardagen heller. Samtidigt slår det en då och då att vi ändå kommit en bit på väg mot en lite mer normal vardag. Vi har varandra i familjen och många goda vänner som stöttar oss. Man tänker också mycket på andra som drabbats. Som Caroline Stenvalls familj, säger Ann-Louise Nilsson.Lars Nilsson berättar bland annat om ett samtal från en av Emils arbetskamrater som var med och tog fram honom efter olyckan. Om hur bra det kändes att han hörde av sig.- Det tråkiga var att han själv också mist ett barn bara månader efter. Vi tänker mycket på honom och hans familj också, säger Lars Nilsson.Besvikna på LKAB
Emils kompisar är också viktiga för hans föräldrar. - De hör av sig ofta. Nyligen åkte en del av dem till Thailand på semester och ringde då innan till oss. I höstas ordnade vi en grillkväll och bjöd in kompisarna. Vi var 60 stycken och de berättade en massa om Emil och hans upptåg, sånt som vi inte vetat om tidigare, säger Lars Nilsson med ett leende.När döden slår till har man också många praktiska och juridiska saker att ta hand om och både Lars och Ann-Louise Nilsson kan inte låta bli att vara besvikna över hur gruvbolaget LKAB agerat hanterat ärendet. Åklagaren har slagit fast att ingen kan ställas till svars för Emil Nilssons död.Upprättelse
För familjen finns det en ansvarig och det är LKAB. Föräldrarna menar att även om de juridiskt inte har ett ansvar så borde det vara självklart att ett så stort företag gör allt som står i deras makt för att underlätta för de anhöriga efter en så tragisk händelse. - Det lilla företaget där Emil var anställd har tagit sitt ansvar. Men det är vi som fått ringa LKAB för att få information och när vi undrat över försäkringsfrågor har ärendet vandrat till olika personer och stannat där. Det känns som om Emils liv inte var värt något för LKAB och det är jobbigt, säger Ann-Louise Nilsson.Att arbetsmiljöverket i sin granskning av olyckan kom fram till att LKAB bör se över brytningssättet för framtiden var i alla fall en sorts upprättelse för familjen Nilsson.- Det hjälper ju inte Emil, men kanske, kanske gör det att det ingen annan ska behöva drabbas, säger Ann-Louise Nilsson tyst.
Så jobbar vi med nyheter