Mona Andefors hyr två rum på övervåningen i den gamla skolan i Pålänge.
Grönrutigt, blått, blommigt och lila. Möbelns olika utseenden tittar fram när Mona Andefors öppnar upp fåtöljen.
– Varje möbel är sig själv. Man lär sig hela tiden eftersom möblerna ser olika ut när man öppnar dem, det beror alldeles på vilken snickare det är som har byggt möbeln, säger Mona Andefors som driver det egna företaget M Andefors möbelrenovering.
Hon har jobbat som undersköterska på Kalix sjukhus i över 30 år, men tog 2006 chansen att helt jobba med möbler istället för operation.
Sedan 2015 hyr hon ett rum på övre våningen i gamla skolan i Pålänge.
– Här ser man att de har försökt laga, men inte lagat på riktigt, säger Mona och fortsätter:
–Men nu gör jag om det från grunden, nu ska fåtöljen hålla länge.
Hur mycket jobbar du här nu?
– Allt det jag vill och orkar. Jag har ju livet utanför också med familj, barn och barnbarn, stugan och renar som min man skaffat sig – det är en ny upplevelse att sitta på en släde och ha 100 renar runt omkring sig.
Hon har många år inom sjukvården i bagaget, men sedan 2006 arbetar Mona Andefors bara med att göra gamla möbler som nya igen.
Möbelintresset är inget nytt. Handarbete med trä och andra material har alltid funnits där. Det dröjde däremot till 2001 innan möbelrenovering blev Mona Andefors grej. Hon fick höra talas om en utbildning i möbelrenovering vid Älvsbyns folkhögskola, sökte och kom in.
– Det är nog det roligaste jag någonsin gjort. Det var så fantastiskt att vara där och få lära sig allt mellan himmel och jord, säger hon.
Möbler i väntan på att bli som nya igen.
Mona tar emot i princip alla typer av möbler, men har fått tacka nej till jobb med markis- eller kapellväv på grund av allergiska reaktioner på huden. Större slipjobb har hon inte lokaler för och renovering av skinnmöbler hänvisar hon till de som är proffs på just det.
– Jag har att göra, men får jag inte göra det ordentligt så gör jag det inte. För jag vill inte att de säger att det är jag som har gjort det och så står det och vickar och gungar.
Varför är det så roligt att ge nytt liv åt gamla möbler?
– Det blir så fint när det är färdigt, och så är det stadigt och rejält. Den här soffan är från 1800-talet, den där fåtöljen från 1930-talet och den röda är från 1940-50-talet, säger Mona och visar runt bland möblerna.
Du måste ha starka nypor?
– Min lärare sa alltid ”dra tyget allt ni orkar och lite till”. Man ska vara stark och så ska man vara envis. Det är lite knixigt och trångt, man sticker och river sig mycket. Särskilt när man knyter resårerna så sliter det på händerna för att man ska sträcka så hårt.
– Men jag har lärt mig att göra lite, göra annat och sen göra lite igen, säger Mona Andefors.
Elin Parmhed