Det provocerande förslaget till riksdagen kom från tre kommunalråd i Norrbottens östra del. De gav också riksdagen ett alternativ; att ordna en regional- och näringspolitik som vänder den negativa utvecklingen i bygden.
Bengt Niska, Arne Honkamaa och Leif Nilsson pekade på ständiga statliga utredningar som bara genererade ord och kosmetiska ändringar av regionalpolitiken.
Det här var våren 2003, och förslagen bönhördes inte.
Redan 1970 hade en dröm om gruvdrift i Kaunisvaara spruckit. LKAB hade studerat förutsättningarna. Järnväg Kaunisvaara-Svappavaara kunde byggas. Pådrivare var några politiker, däribland Bernt Sturk.
– Motivet var enkelt, det var för att skapa sysselsättning.
LKAB satt nöjt med sina gruvor och påvisade problem med svavelhalten i Kaunisvaara som med dåtidens teknik var svårhantering. Vid ett välbesökt möte i aulan till centralskolan i Pajala tog LKAB:s representant till orda. Det blir inget.
– Det blev alldeles tyst och kommunalrådet Lennart Wanhainen reste sig röd i ansiktet och sade att "vi ska se vem som bestämmer över statliga bolag". Då var det staten man hoppades på, minns dåvarande Kurirenjournalisten Lars Pekka.
Flera årtionden senare kom ett privat, nordamerikanskt prospekteringsbolag, som senare bytte namn till Northland Resources.
– Från början var de intresserade av koppar. Sedan tittade de på Tapuli, som inte LKAB brytt sig om, och fann en fin järnmalmsfyndighet. Då omstrukturerades bolaget. De jobbade mycket mot Finland, där man var på tårna och bolagets första kontor låg i Rovaniemi. Jag minns ett telefonsamtal från Bengt Niska, som frågade om det här kunde bli något. Jag svarade att det här blir stort för Pajala, säger dåvarande bergmästaren Jan-Olof Hedström.
– Jag begrep att det var allvar när bolaget sade att man inte ville ha bidrag av kommunen, minns Bengt Niska.
I februari 2007 tog anlitade entreprenören Patrik Snell upp första järnmalmsbiten ur berget Sahavaara för analys.
– Redan innan hade jag bestämt att jag ska satsa på det här. De sade att det ska öppnas en gruva inom fem-sex år, och så blev det ju, säger Snell.
På våren 2007 berättade Northland att åtta miljarder kronor kunde komma att investeras.
"Gruvan i Pajala kan börja byggas 2009 eller 2010", sade vd Arden "Buck" Morrow.
Northland såg utsikter till gruvor i Tapuli och Sahavaara, dessutom Pellivuoma. I Finland var Hannukainen aktuellt.
Svensk malm kunde föras till finsk sida och vidare på järnvägen till Kemi. Pipeline till finska sidan diskuterades. Kalix var alternativ utskeppningshamn. Narvik var ett annat spår.
Northland lade kraft på att få lokalbefolkningen med sig. Möten förlades till Folkets hus i Kaunisvaara. Lokal mat beställdes.
Prins Daniel, på besök, fastnade för mjukkakan.
På möten frågades om hur brunnsvattnet och jakten påverkas. Hus skulle lösas in.
Kontakter fördes med Norrbottens handelskammare, vars chef Jonas Lundström hoppade över till Northland.
– Bilden av utländska gruvjuniorer var att de inte brydde sig om vart de kommit. De här var genuint intresserade av hur det fungerade i Pajala, de var döintresserade av renskötsel. De ville ha hjälp med kontakter med folk, Trafikverket och andra, berättar Lundström.
Bolaget offentliggjorde resultat av studier.
– Kalkylerna är helt orealistiska, skrev signaturen "LKAB-anställd" i ett brev till Kuriren och pekade i siffror ut felmarginaler, dålig logistik, svavel i malmen, frysrisk för järnmalmskoncentratet och att Kemis hamn tar för små båtar.
Northand valde Narvik för utskeppning, innebärande lastbilstransporter på isiga vägar.
När lönsamhetsstudien gjorts pekade en van, utomstående industriprojektör ut en verklig akilleshäl; transporterna.
Karl-Axel Waplan, från Lundin Mining, hade anställts för att driva projektet.
Med tillstånden på plats drogs miljardbyggena igång. Berget under en blötmyr blev Tapuligruvan.
Unga ortsbor anställdes. Arbetsledare hämtades från branschföretag.
Klockan 14.00 torsdagen den 18 oktober 2012 sköt landshövdingen Sven-Erik Österberg första salvan.
Tre månader senare tvingades bolaget gå ut med att beräkningarna inte höll. Det var alltså ingen utomstående som avslöjade detta. Nu behövdes ytterligare 2,5 miljarder kronor. Rekonstruktionen resulterade i nya pengar och nya delägare. Det höll inte, ny rekonstruktion från sommaren 2014 inleddes främst på grund av fallande järnmalmspriser.
Klockan 14.00 måndagen den 8 december 2014, nästan på dagen två år efter att chauffören Johanna Funck kört ut första lasten järnmalmskoncentrat, försattes Northland Resources i konkurs.
– Trots det kommer gruva att vara en basnäring här, det kommer in nya aktörer, säger Bengt Niska.
Patrik Snell förlorar troligen nio miljoner kronor.
– Jag ångrar inte att vi satsade, vi har en stor lära bakom oss och blev accepterade av branschen. Vi har ju också andra marknader.