Den rekordstora Lovikkavanten finns förstås i byn som gett den dess namn, intill väg 395.
Jättevanten står i en glasmonter. År av solljus har fått tummen att gulna och broderierna att blekna.
Inne i montern finns faktauppgifter om vanten.
På ett diplom står texten:
”Härmed intygas att Lovikka husmodersförening tillverkat den största Lovikkavanten (längd 3,5 meter, bredd 1,5 m) och att detta rekord godkänts av Guinness rekordboks jury. Stockholm 20 juni 2000 Johan Rosell.”
Med sina mått är den cirka tolv gånger så stor som en normal vante.
Enbart tummen är en meter lång. Tofsen är en halv meter och flätan två meter, skapad av 150 ulltrådar.
Till vanten gick det åt cirka 20 kilo stickgarn och till broderierna cirka 2,5 kilo.
Det var 14 kvinnor från Lovikka Husmodersförening som stickade vanten från den 15 februari till den 26 maj 2000.
Totalt blev det 367 000 maskor. Den som tvivlar kan kontrollräkna.
En liten röd stuga står en bit från montern. Den är flyttad till platsen, eftersom den en gång var bostad för Erika “Riga“ Aittamaa.
Hon var kvinnan som stickade den första Lovikkavanten i slutet på 1800-talet. Ullen fick hon från bönder i trakten. Den kardade och spann hon till kraftigt garn, av vilket hon stickade sina slitstarka vantar.
Vantarna var varma, men blev de blöta blev de också styva då de frös. Aittamaa lärde sig då att tvätta dem i såpvatten och karda dem noga. Då blev de mjukare, tåligare och snabbt berömda.
När hon började pryda de naturfärgade vantarna med färgglada broderier blev de också populära bland samerna.
Efter att ha tittat på vanten är det bara att sticka vidare.