Det var i november ifjol som Norr Media berättade om Jörgen Kero i Pajala. Fem månader tidigare, den 7 juli, hade han insjuknat i covid-19 och efter några dagar blivit så svårt sjuk med hög feber och akuta andningsproblem att ambulans måste tillkallas. I hela femton veckor, till långt in på hösten, vårdades han sedan på sjukhus i Gällivare och Sunderbyn och på Covid-IVA i Piteå utan att någon kunde säga hur det skulle gå. Under 38 av de dagarna låg han i respirator, vilket är längre än de flesta covidpatienter. En extremt tuff situation som blev ännu svårare av att Jörgens livskamrat Sofia och hans barn mamma gått bort i cancer bara två år tidigare.
– Om jag hade försvunnit hade ju inte pojkarna haft någon förälder kvar, sa Jörgen när allt äntligen vänt och han hade fått komma hem till de då 13- och 19-åriga sönerna Albin och Axel.
Då hade han med massor av ”pannben” och stenhård träning på neurorehab och hos sjukgymnasten lärt sig andas, sitta, stå och gå på nytt. Men bara att snedda över köksgolvet eller att prata krävde fortfarande en ofattbar ansträngning, och hans tidigare svärmor Margit Rova, som under hela sjukhustiden varit ett stort stöd för familjen, fanns ofta på plats för att hjälpa till. Hjärt- och lungfunktionerna var nedsatta. Tog Jörgen i för mycket rusade blodtrycket. Ingen visste heller om han skulle bli bättre.
– Men det har gått framåt. Nu har jag slutat med blodtrycksmedicinen. Däremot har jag inte kunnat träna på ett tag eftersom jag har haft en fruktansvärd värk i lederna, säger Jörgen – som även ”hämtat tillbaka” en hel del av de kilon som han förlorade i sjuksängen.
Bland det bästa tycker han ändå är att han sedan den 5 maj kan vara tillbaka på arbetet i gruvan i Pajala, där han nu tar emot:
– Jag arbetstränar två timmar per dag. Tanken är att jag ska upp till 50 och 75 procent, och sedan heltid. Det känns bra. Man blir tokig av att bara vara hemma. Jag har på riktigt nött ut dammsugaren.
Jörgen kan dock inte köra truck som tidigare, utan har andra arbetsuppgifter. Bland annat tvättar han gruvbilarna och ser till att de servas.
– Jag kommer ju fortfarande inte upp i trucken. Jag har också fått besked av min läkare att jag inte ska utsätta mina lungor för dammet. Vidare blir jag väldigt trött fort. Det finns inte längre något mellanläge. Men jag får vara glad att jag har blivit så här bra, säger Jörgen som även är tacksam för stödet från arbetsgivaren Kaunis Iron:
– När jag låg på sjukhuset hälsade platschefen på hos pojkarna, och de har hela tiden hållit kontakt. Det har gjort det lättare att komma tillbaka.
Jörgen säger att han försöker att inte anstränga sig för mycket, eftersom läkarna har sagt att det kan leda till hjärntrötthet:
–Och det vill jag ju absolut inte.
Hemma har mycket återgått till det vanliga – på gott och ont. Jörgen skrattar:
– Pojkarna törs nog slappna av i att jag är frisk nu. För det blir mycket plockande av lämnade muggar och glas igen.
Snart ska han och yngste sonen börja skruva ihop en epa-traktor. Något bägge har längtat efter:
– Jag har ju inte orkat med sådant på ett tag…
Svärmor Margit dyker fortfarande upp på välkomna besök.
– Men det här har ju även har tagit på henne, säger Jörgen.
Sjukvården besöker han i stort sett bara vid uppföljningar.
–Jag har varit tillbaka överallt där jag vårdades utom i Piteå, och dit vill jag också åka för att tacka. En sköterska som tog emot mig i Gällivare har berättat att hon hade tänkt titta till mig senare, men att jag redan var sövd då.
Själv minns Jörgen än idag inte mycket mer av sjukdomsperioden än att han själv kallade på ambulansen. Att han satt ute på trappan och väntade för att få luft. Och att han kom fram till lasarettet i Gällivare. Men han har också ett minne av att bortgångna livskamraten Sofia kom till honom och sa att ”det är inte din tid ännu”.
Hur tänker du kring det idag?
– Det var så, hon var hos mig. Det känns fint.
Har du som person förändrats av sjukdomen?
– Jag är inte så noga med materiella saker längre.
Mest nöjd är Jörgen över att få uppleva en ny sommar:
– När jag blev sjuk skulle jag och pojkarna måla huset. Det gick ju inte, så det får bli nu istället.