Han avslutade sin tid som kommunalråd i kaos. Men mycket mindre bråk i kommunen är nog inte att räkna med, med tanke på nya pratet om skolnedläggningar i Junosuando och Tärendö. Därför gråter inte Harry Rantakyrö blod över att han inte längre är kvar på sin post.
– Man vet ju vad som står för dörren nu. Det här blir nog inte lugnt förrän nästa mandatperiod, säger han.
I stället får han tid för annat hemma i Taipalensuu.
Ute på gården står finnspetsen Seppo och skäller när Harry Rantakyrö får besök i den ensliga kåken i byn strax precis vid kommungränsen till Övertorneå. På energin märks det inte att hunden har passerat elva år när han vildsint uppmärksammar besöket. Seppos egentliga husse är Rantakyrös son. Men precis som Harry trivs Seppo bäst ute bland vidderna vid Torne älv. De har precis varit ute på en tur i skidspåret och gjort en sjukilometersansträngning. Och det är lite av vardagen nu för Harry Rantakyrö – att vara ute med hunden på motion eller jakt. Inte för att han klagar.
– Jakten har jag ju alltid sysslat med. Min första älgjakt var jag med på när jag var 14 år och sen har det fortsatt. Sen tycker jag om att sköta hälsan. Som i dag åkte jag skidor på morgonen och sen brukar jag gå på gymmet.
I sommar fyller Harry Rantakyrö 60 år och han trivs med den vardag han har nu. Därför har han inget emot en pension snart.
– Jag tänker gå i pension vid 61. Jag arbetar för att leva och inte tvärtom. Jag började ändå jobba i gruvan när jag var 18 och så länge jag har hälsan kvar ska jag ta vara på den tid jag har. 61 är en bra ålder för pensionen och jag kommer inte ha svårt att fylla lediga tiden som pensionär.
– Men jag förstår ju att en del har svårt att sluta, man bygger kanske upp hela sitt sociala liv genom jobbet. En del blir deprimerade när telefonen slutar att ringa. Men jag kommer inte ha något problem med det, det kommer bara att bli skönt att få vara för sig själv, säger Rantakyrö.
En tidig pension är det uttalade målet. Men likafullt lyser det i ögonen när han får prata om gruvan.
Kaunisvaaragruvan ger inte längre ett lika deppigt eko när man nämner det. Malmpriset har skjutit i höjden den senaste tiden och dollarkursen är betydligt förmånligare än vid Northlandkonkursen. Nu talas det till och med om att gruvan kan vara i drift igen inom ett år.
Harry Rantakyrö själv började under sin tid som kommunalråd att jobba med uppmärksammade projektet som ska leda till att anläggningen i Kaunisvaara blir en slags pilotanläggning. Han sitter fortfarande kvar i styrgruppen för att göra skäl för de 290 000 kronor han får i omställningsstöd under ett halvår efter avgången.
Därför kan han inte lova, om en tjänst i gruvan skulle bli aktuell, att han skulle tacka nej även om han passerat 61 år.
Och Rantakyrö har hopp om gruvan.
– Gruvdriften är ju beroende av konjunkturen, men det är inte testgruvan. Jag tror stenhårt på det här, speciellt när LTU också är inblandade. Och för driften är förutsättningarna bättre än någonsin. Och malmen finns ju här.
Som politiker har Rantakyrö dock inte haft någon lycka med gruvan. När han blev kommunalråd kom konkursen – och när han slutade började det blåsa positiva vindar igen.
Kanske gäller det att hålla sig borta från politiker för att inte föra med sig mer otur i framtiden. Nåja, det är kanske inte någon riktig orsak – men någon återkomst till politiken är i alla fall inte aktuell.
– Mitt namn kommer inte att stå med på någon valsedel. Det är jag färdig med. Men någon soffliggare kommer jag aldrig att bli för det. Det finns de som offrar sina liv för att få rösta och här ids vi inte ens gå och göra det.
Under politiska krisen satte sig Harry Rantakyrö ner vid köksbordet med sambon. Rantakyrö var redo för att ta strid mot egna partkollegorna. Men efter att ha diskuterat igenom allt bestämde de sig tillsammans för att det fick vara nog. Han blev borttvingad av partiet – och fick till slut köpa det.
– Jag fick frågan av någon: "Var du på S-mötet?" Vilket möte? Sedan kröp allt fram och jag tänkte bara: Är det den här nivån vi ska ha? De hade hemliga möten för att få bort mig.
På ett möte frågade han sedan rakt ut: "Har ni förtroende för mig?"
– Tre svarade nej, tre svarade ja. Resten satt och tittade ner på skospetsarna, säger Harry Rantakyrö och fortsätter:
– Jag tänkte först att jag skulle ta fajten, men sambon sa åt mig att jag har fajtats sedan 90-talet och då bestämde jag mig för att det här får räcka.
Det som ska ha fått folk att tappa förtroendet för honom var ett uttal i Haparandabladet om att decentralisera Pajala.
– Det var nog bara ett svepskäl. Det måste vara något annat bakom. Jag tror att det var för att jag tydligt visade min ståndpunkt. Jag fick välja mellan att ta strid eller att gå emot mig själv. Jag hade kunnat säga att vi ska centralisera allt. Visst, då hade jag kanske suttit kvar som kommunalråd. Men då hade jag lurat mig själv och medlemmarna i partiet.
Nej, politiken är ett avslutat kapitel. I stället kommer fokus nu att ligga på gruvan, skidspåret – och kanske att komma tillbaka i gamla goda kulstötarformen innan livet i gruvan tog vid.