Hon och kompisen Eivor Kostenniemi, 66, tillhör de pensionerade undersköterskorna som rycker in som vikarier i kommunens omsorg – trots att de egentligen har slutat arbeta.
– Faktum är att jag nästan känner mig mer behövd nu än tidigare. Alla är alltid så positiva när vi kommer. Men så är det ju ofta lite av akutlägen när vi kallas in, säger Eivor Kostenniemi inifrån dagrummet på Älvbackas äldreboende i centrala Pajala.
Hon växlar mellan att jobba här och på Björkkullen, ett boende med åtta platser där många är dementa. Lena Eneslätt arbetar enbart på Björkkullen, och råkar precis ha kommit från ett pass där hon har hjälpt till med ett mellanmål.
– I dag var det klappgröt. Det gillar de gamla, berättar hon och lyser upp.
Bägge två har åtskilliga års erfarenhet inom omsorgen, och har efter att de tog pension för tre respektive ett år sedan mest sett fördelar med att fortsätta jobba.
– Inte minst ekonomiskt betyder det mycket. Jag har jobbat 75 procent tidigare och är ensamstående. Tillskottet gör att jag får lite mer frihet och glädje i tillvaron, säger Eivor Kostenniemi.
Andra centrala saker som arbetskamraterna lyfter fram är den sociala gemenskapen med arbetskompisar och äldre, känslor av delaktighet och bekräftelse – och vetskapen om att fylla en funktion.
– Det är stort att få ta hand om andra. Efter passen är jag ofta lycklig. Jag kan tänka att ”tänk att jag fanns där när hon eller han var ledsen”, säger Eivor Kostenniemi.
Lena Eneslätt håller med och tillägger:
– Man är gladare när man kommer hem, även om man blir mer trött än när man var yngre.
Hur ofta de arbetar varierar, men det kan röra sig om ett till fyra pass i veckan.
Lena Eneslätt tycker dock att det är viktigt att de yngre undersköterskorna tillfrågas först:
– Det är bra med en blandning av äldre och yngre, och även från andra länder. Då kan vi lära oss saker av varandra.
Hon och Eivor Kostenniemi känner att deras långa erfarenhet ger dem ett större lugn, vilket lätt ”smittar” av sig. Språket är en annan del.
– Många gamla återgår till att tala meänkieli, vilket vi som är äldre också kan. Det blir en stor trygghet för de gamla och gör att man lättare når fram, säger Lena Eneslätt.
Båda kollegorna är väl insatta i problematiken med att en ökande andel äldre leder till ett större vård- och omsorgsbehov, samtidigt som det är svårare att locka unga i Sverige till vårdyrkena. Lösningen tror de som många andra är förbättringar av arbetsmiljö, arbetstider och löner.
– Men det är också viktigt att vi inom vården berättar hur bra det är, säger Eivor Kostenniemi som liksom Lena Eneslätt vill fortsätta jobba så länge hon bara orkar.
Älvbackas två enhetschefer, Tanja Pääkkölä och Eelkje Tuma, ser inga tecken på att de och Pajalas övriga vikarier inte lär behövas i framtiden – även om de har betydligt enklare att få tag i personal här inne i centrum än ute i byarna. Om de pensionerade inhopparna säger de att de med sin erfarenhet känns trygga att kalla in.
Kanske något av vardagens hjältar?
Tanja Pääkkölä ler:
– Absolut. När man ringer ut pensionärerna vet man att de kommer om de har sagt det.