Hon står på skaren på ett av ”Juoksubergets” kalhyggen för att fotas. Några hundra meter bort ligger gårdsstället där fyra generationer före henne har levt– och där hon själv tillbringade all tid hon kunde under sin uppväxt. För att ta sig hit idag måste man passera en vägspärr som vaktas av poliser, en inhägnad dit aktivisterna har anvisats och ett par höga travar med timmer som för bara två veckor sedan var skog. Men inne på gårdstunet känns det som om tiden har stannat.
– Här i skogskanten byggde min morfar staket runt myrstackarna som skydd mot handgräsklipparen. Där borta låg Pokkas äng där jag och mormor plockade blommor. Varje dag var vi i skogen. Vi plockade bär och tittade på fåglar. På kvällarna badade vi i den gamla, vedeldade bastun där borta, säger Maria och pekar.
Nu är gården i stort sett omringad av kalhyggen, med undantag för en smal, spretig skärm. Tjäderskogen är borta. Och de 200 år gamla stigarna som Maria och hennes morföräldrar följde när de skulle fiska i Lahnabäcken visade sig i somras vara utraderade av skogsmaskinerna. I siffror handlar det en enligt Skogsstyrelsens digitala kartdata om ungefär 250 hektar – eller 463 fotbollsplaner med skog – som har avverkats under tio år. När Maria för drygt två veckor sedan läste om aktivisternas blockad mot Sveaskogs avverkningar reagerade hon därför starkt:
– Jag fick en chock. Sedan tänkte jag att ”nej, de får bara inte ta det sista”. Kan jag göra något måste jag försöka.
Sedan dess har hon via sociala medier försökt förmedla att skog inte bara är timmer. Hon har även vädjat till Sveaskog att inte ta ”det sista”. Och att sluta med kalavverkningarna:
– Jag är absolut inte emot skogsbruk. Men det måste göras med respekt. Inte minst med tanke på den situation vi befinner oss i, med klimatkris och hot mot den biologiska mångfalden. Men också vårt kulturella arv. Juoksuvaara är ju inte på något sätt unikt.
Med värme har hon beskrivit hur den rikliga tillgången på lavar fick hennes mormors morföräldrar Anna-Lena Pingi och Petter Pokka att söka sig just hit på 1910-talet när de som så många samer tvingats bort från fjällvärlden; om det hårda men kärleksfulla livet på berget. Och om hur hon själv fick lära sig vårda och värna om naturen:
– När jag fick cancer för två år sedan fick jag sedan så väldigt bråttom att försöka se till så att min pojke också ska få det med sig. Jag vet ju inte om jag blir frisk. Så då bestämde jag mig för att samla material och skriva en bok om Juoksuvaara. Nu har jag tänkt att det kanske var meningen för det här.
Gensvaret beskriver hon som stort:
– Väldigt många har hört av sig, även från jägarhåll och bland dem som arbetar i skogen. De säger att de tycker det är bra att frågan lyfts. Men att de inte själva kan säga något eftersom de är beroende av sin inkomst eller arrenderar mark. Och det kan jag absolut förstå.
Att ämnet väcker starka känslor står klart:
– En del av dem som jag varit vän med på facebook tog bort mig efter första inlägget. Flera har också frågat mig hur jag vågar. Men om inte jag som mamma vågar stå upp för mitt barn – sjätte generationen på berget – vem ska då göra det?, undrar Maria.
Samtidigt sticker hon inte under stolen med att oron och alla tankar tar kraft. Liksom att som nu återvända till älsklingsstället på Juoksuberget under de här omständigheterna.
– Men det var ännu värre efter förra avverkningen, den stora för några år sedan. Jag glömmer aldrig känslan när vi körde upp hit. Vi kände inte igen oss. Mamma blev först helt tyst. Sedan bröt vi bara ihop. Till och med de stora, frodiga granarna på gårdens infart hade de kapat jäms med marken.
Maria berättar att en plats nära huset som ansetts väldigt speciellt, där överblivna renben från köttsoppan alltid grävts ner som ett slags återbördande till naturen, körts sönder när en ny avverkningsväg drogs. Men något agg mot Sveaskogs personal säger hon sig inte känna:
– De gör bara sitt jobb. Det som är så sorgligt är att makthavarna inte lyssnar på den forskning som finns. När hela världen pratar om att skydda och plantera fler skogar för att bromsa uppvärmningen så kalavverkar vi våra.
Är det inte för sent för Juoksuvaaras skog då?
– Nej, ytterligare 54 fotbollsplaner har ju avverkningstillstånd. Och så länge de finns kvar är det ju inte för sent.
Maria Sätterqvist säger att hon känner det som om det är sista striden för Juoksuvaaras skog:
– När min pojke är stor nog att förstå vidden av skövlingarna här på Juoksuvaara och frågar hur det kunde få bli så här, då ska jag kunna titta honom i ögonen och säga att jag gjorde allt som stod i min makt för att stoppa dem.