Nu är det dags för tornedalingen att tänka om

´Det är en Augustprisad och storsäljande författare som kämpar med stormfällan mellan tallarna.
Han kan hantera en motorsåg och röjer själv i skogen. Att vara man i Tornedalen, säger Mikael Niemi, är att leva i en traditionell könsroll.
– Det är annorlunda och lite ålderdomligt här. Men så var mansrollen i stora delar av Sverige för bara hundra år sedan. Och i den traditionen finns både bra och dåligt. Självdistansen och den slagkraftiga jargongen mellan männen. Den ska värnas.
Samma gäller närheten till naturen och det tålamod han lärt sig.
– Det är tålamodet som gör att man till slut får den där 18- kiloslaxen. Och att bygga ett hus av det som en gång var stortallar. Tänk vilket tålamod!
Fysiskt arbete har varit villkoret för att överleva
i Tornedalen, säger Mikael Niemi. Men nu är det dags att tänka om. Han har själv två barn i högstadieåldern och bedrövas av loja grabbar som inte vill plugga.
– Många av grabbarna nöjer sig med att få ett godkänt betyg i skolan medan tjejerna är ambitiösa och pluggar. Och vilka vill gruvbolagen anställa då? Det spelar ingen roll om du tar 100 kilo i bänkpress. Du kan bli omsprungen av en tjej som väger 45 kilo ändå.
Som författare fick han sitt stora genombrott med romanen Populärmusik från Vittula. Det är en delvis självbiografisk skildring av uppväxten i Pajala. Och de första exemplaren sålde han själv till grannar och vänner som han visste var intresserade.
– Jag fick reaktionerna att ”så där är det ungefär”, men det var ingen som sa att det var en fantastisk bok.
Det var först när den spreds och recenserades i södra Sverige som man kunde ta den till sig på hemmaplan.
Hembränt och råttkrig
– Då vågade man tycka att den var ju rätt rolig. Den handlar ju om hembränt
och råttkrig. Och det är så det är här uppe. Det kändes väl lite för konstlöst.
Trots att tornedalingar känner igen sig i hans berättelser är det inte någon realistisk skildring av regionen han är ute efter.
– Som författare tycker jag att det är kul att överdriva. Att inte backa, utan dra åt skruvarna lite extra mycket i en karaktär.
Så blev det med Barney Lundmark. Han var till en början en ganska beskedlig karaktär i senaste romanen Fallvatten. Men under arbetets gång blev han allt mer otäck. I den färdiga romanen våldtar han sin kvinnliga kollega samtidigt som Suorvadammen brister.
– Det fick jag kolla så att det inte finns någon som heter Barney Lundmark. Jag sökte på nätet och det gör det inte.
Spännande mörker
Ondska har alltid fascinerat läsare, menar Mikael Niemi. Den finns både hos Homeros och i de isländska sagorna.
– När jag skriver om Barney går jag in i hans huvud och försöker förstå honom, hur det skulle vara att vara en sådan. Men jag håller inte med honom förstås.
Ibland har han använt verkliga historier som förlagor. Ett exempel är sönernas blodiga hämnd på den hårdnackade Isak i Populärmusik från Vittula. Där är det bara namn och detaljer som har ändrats för att ingen ska hängas ut. Han är noga med att påpeka att de människorna är undantag.
– Det ser ut så i vissa hörn av vårt vackra län. Men de flesta män jag känner är kärleksfulla och varma. Trots att de är hårdingar och jägare.
Mikael Niemi tror att männen i Tornedalen mår rätt bra i dag. Och när han jämför med sin egen uppväxt ser han att en mer tillåtande mansroll håller på att växa fram.
– Min föräldrageneration var stentuff. Nu kan pappor leka med sina barn. Jag minns nästan ingen som spelade fotboll med sina söner.