Bill Wagener, 61, lever i Colorado, USA. Han har många år bakom sig i gruvbranschen, däribland som konsult, och har inte släppt kontakten, Men närmast ser han fram emot en jul med en massa strumpor som ska hängas upp vid skorstenen, för klappar åt de många barnbarnen. Och kanske fler.
Samtidigt talar han om att någon gång återvända till ställen där han tidigare jobbat.
"Shame that it´s over", säger han om gruvbrytningen i Tornedalen.
– Det är en sådan besvikelse för mig att det blev så här. Alla där uppe i Pajala kommun var goda människor, väldigt äkta. De ville se något positivt hända. Det handlade inte om att ta för sig själv utan hela tiden talade de om kommunen. Vi såg att det här betydde mycket för dem och var angelägna om att lyckas.
Sensommaren 2005 kom han in i arbetet som senare ledde till gruvdrift i Kaunisvaara. Han blev affärschef, var finanschef vid börsintroduktionen i Oslo, blev operativ chef och hade ansvar över Hannukainen-projektet, på finska sidan.
– Organisationen var liten då. Bolaget kom till Sverige med ett guldprojekt i Barsele och hade ett kontor i Storuman, säger han.
Bolagets namn var vid denna tid North American Gold. Längre norrut föreföll en fyndighet av järnmalm intressant och arbetet där tog riktning mot ett järnmalmsprojekt på finsk och svensk sida.
– Bland det första jag fick ta hand om då jag kom in var att ändra namnet på bolaget, berättar Bill Wagener.
Han lämnade gruvprojektet 2010. "Looking back", betraktat efteråt, sätter han fingret på två frågor; finansieringen och valet av gruva.
För att läsa fortsättningen av exklusiva intervjun, klicka här (PLUS).