Byn Lovikka har en historia som sträcker sig tillbaka till 1600-talet, men det som gjorde byn känd långt utanför sockengränsen var den vante som Erika Aittamaa stickade för över 120 år sedan.
Arvet efter Erika Aittamaa lever kvar än i dag. Utanför skolan finns världens största Lovikkavante som är över tre meter hög. I mars 2014 anordnas historiens tredje vantfestival i byn.
Lovikkavanten är registrerad som ett varumärke. Rättigheten ägs av Lovikka husmodersförening, där Anne-Maj Gunnelbrand, 56 år, är ordförande.
Stickfabriken i byn gick i konkurs häromåret. Stickas Lovikkavanten fortfarande?
– Ja, vi är cirka tio kvinnor som stickar den äkta Lovikkavanten. Vi köper kardull utifrån och spinner själv allt garn. Vi stickar vanten för hand på det traditionella sättet, tvättar den flera gånger och kardar den. Det är många procedurer kring den här vanten.
Hur många vantar stickar ni varje år?
– Ja, den frågan har jag fått flera gånger. Jag vet inte, mamma och de som är vana stickare och har tid, de stickar säkert något par i veckan. Men för mig som jobbar heltid blir det inte så många par per år.
Hur många vantar säljer ni per år?
- Oj, det är svårt att svara på. Det här är inget som man stickar och spottar ut. Varje vante är ett hantverk som kräver sin tid. Det är en unik produkt som inte går att massproducera. Det var en karl från Stockholm som ringde förra vintern och ville beställa 200 par vantar för att vi har samma färg som brodyren som Djurgårdens IF. Det blev aldrig någon affär. Ordern var lite för stor för att vi ska hinna med.
Hur lång tid tar det för dig att sticka en Lovikkavante?
– Att sticka ett par vantar tar för mig minst två dagar, men sedan tillkommer flera procedurer. Vanten ska torka och kardas. Sedan ska den förses med den typiska brodyren.
Brukar ni samlas i byn för att sticka tillsammans?
– Nej, alla stickar hemma när de har tid. Jag bor inte i byn utan i Tornefors, men jag är född i Lovikka. Min mormor har alltid stickat vantar. Mamma och alla andra tanter i byn stickade när vi var små. Det där har något som alltid följt med ända sedan man var liten. Jag har bott i Kiruna i 30 år och när vi flyttade därifrån tyckte jag att det skulle vara kul att testa. Då var jag på kurs hos min mamma och lärde mig spinna. Det är inte lätt, de. Så på den vägen är det. Jag har vid det här laget stickat vantar i fyra år.
Hur är det med återväxten inom stickandet?
– Det finns en del som är lite yngre i föreningen. I dag har vi ett 20-tal medlemmar i åldrarna från 35 upp till 85 år.
Kan du berätta om Lovikkavantens uppkomst?
– Egentligen kom den till av en slump. Erika Aittamaa stickade den första vanten. Hon hade fått en beställning från en skogsarbetare om att göra riktigt tjocka och slitstarka vantar, men hon gjorde ett misstag. Hon råkade tvätta vanten för länge, vilket förde med sig att vanten blev alldeles för hård. Därför lät hon karda vanten för att göra den mjuk.
Lovikkavanten är fantastiskt i bemärkelsen att den är så vindtät och slitstark.
– Det är många som frågat mig vad det spelar för roll om det är en äkta Lovikkavante eller inte. En kvinna som stickar egna "Lovikkavantar" blev förbannad på mig när jag berättade om vårt varumärke. Hon invände att jag inte kunde säga att en äkta Lovikkavante är bättre än hennes vante. Det kan hon i och för sig ha rätt i, men vi månar om vårt varumärke och anledningen att vanten är varmare, tätare och håller längre beror på att vi använder ett helt annat garn än det man kan köpa i affären. Vi gör våra vantar på traditionellt sätt genom att handsticka dem hårt och sedan tvätta och karda. Det är alla procedurerna som gör den så hållbar.
Hur håller byn liv i arvet efter Erika Aittamaa?
– Ja, vi har den stora montern med jättevante utanför skolan som drar en del folk. Vi har också försökt att under sommaren hålla Erika Aittamaa stuga öppen för turister, men det har väl gått lite si och så med det. Sedan har vi de två senaste åren arrangerat en vantfestival som äger rum den andra helgen i mars, där vi bland annat gett många skolbarn chansen att prova på att karda och brodera. I samband med festivalen anordnar vi en tävling för handstickade vantar i ull. Jag tror att båda gångerna har den vunnits av någon från Arvidsjaur.
Upplever du att intresset för stickning ökar?
– Ja, vi har märkt av att det blivit en större efterfrågan på våra vantar. Sedan ser man i dag i nästan alla tidningar artiklar om handarbete och det handlar väl om en reaktion mot allt det där "slit- och-slänget".
Varifrån kommer färgerna på Lovikkavanten?
– Ja, säg det. Samerna har de här färgerna. Indianerna och samurajerna använder sig också av rött, blått och gult. Folk efterfrågar våra traditionella färger för det uppfattas som ett tecken på att det är en äkta Lovikkavante, men jag tror inte att de första vantarna som Erika Aittamaa stickade var broderade. De beställdes ju av skogsarbetare. Jag tror att brodyren kom till senare, men det där måste jag forska i.
Vad har du för intryck av Sofia Hagelin och hennes verksamhet i företaget Heart of Lovikka?
– Hennes verksamhet har inte så mycket att göra med Lovikka husmodersförening. Det där är inte alls samma sak. Hon jobbar med kläder som är maskinstickade och vårt varumärke är handstickat. Hon var upp och träffade husmodersföreningen innan hon startade sitt företag och fick då lov att använda namnet Lovikka. Det kan både vara till en fördel och en nackdel för oss. En del folk har svårt att förstå att Sofia inte har rätt att göra en äkta Lovikkavante.
Hur gör man för att få tag i en äkta vante från Lovikka?
– Du kan köpa den genom att kontakta mig. Dessutom håller vi på att bygga upp en hemsida.
Vad gör ni med pengarna som kommer in?
– Det är våra privata pengar. Jag får betalt för de vantar som jag stickat själv.
Det måste vara kul att byn kan samlas kring ett sådant här projekt som gjort Lovikka känt över praktiskt taget hela Sverige.
– Ja, fast man önskar att intresset i byn hadevarit ännu större. Jag hade gärna sett att de yngre i byn som stickar för eget bruk också gjort det med oss. Vår specielle ambassadör är hemslöjdskonsulenten Maud Ån. Hon brukar säga att Lovikkavanten är mer känd i världen än dalahästen.