Den 8 december 2014 var konkursen av det som så länge varit Pajalabornas största framtidshopp ett faktum. Northland resources går i konkurs och bolaget har obetalda skulder på 14 miljarder kronor. Småsparare, finansiärer och företagare får se sina investeringar gå förlorade i ett nafs och den ljusa framtiden ser helt plötsligt väldigt mörk ut.
I dag har det snart gått fyra år sedan konkursen. Men för knappt två månader sedan gick återigen startskottet för den nya gruvdriften i Kaunisvaara.
Norrbottens Affärer har träffat platschefen Åsa Allan för att ta reda på hur det gått sedan uppstarten och om framtidshoppet sakta börjat tändas för Pajalaborna igen. När jag kliver in till Kaunis irons huvudkontor, som ligger ett stenkast från anrikningsverket, möts jag av män och kvinnor i lysgula arbetskläder och vita hjälmar. Skorna skvallrar om att det inte är några kontorsnissar. Här arbetar ledning och produktion tätt intill varandra. Och det är just det som utmärker sig hos Kaunis iron. En tight och slimmad organisation som är här för att jobba, som inte slår sig för bröstet. Men som vill få det att fungera den här gången, för Pajalbornas och för regionens skull. "Hade Kaunis iron varit en person, så hade det nog varit en tornedaling", tänker jag.
Åsa Allan berättar att det har varit intensivt arbete sedan starten den 18 juli.
– Det är alltid spännande när man kör igång verksamheten och kan se om allt går som man planerat, och det har det faktiskt gjort. Det går otroligt bra, till och med lite bättre än enligt plan, säger hon och fortsätter:
– Vi producerar lite mer än vad vi planerat, det är alltid roligt! Just nu är vi i ett upprampningsskede och ska under hösten och vintern rampa upp till full produktion. Först efter årsskiftet ska vi vara det.
När Kaunis iron är i full drift räknar man med att producera cirka 2 miljoner ton malmkoncentrat med en omsättning på 1,6 miljarder kronor per år. Och den utmaning Kaunis iron ser just nu är att hitta lastbilschaufförer som kan transportera malmen.
– Det är en brist på lastbilschaufförer i hela landet och det känner vi också av. När vi rampat upp till full produktion så ska vi ha 120 chaufförer. I dag ligger vi på drygt 50.
Kommer ni att fixa det?
– Ja, det tror jag att vi gör. Sedan är det ingenting som sker lätt. Men vi hoppas på att kunna skapa arbetstillfällen lokalt här. De som tidigare letat sig bort för att få jobb kanske är intresserade av att få komma tillbaka.
Är det många som har flyttat till Pajala för Kaunis iron?
– Ja, jag har inte någon statistik på det. Men de som jag vet och som jag räknat ihop själv är ett 15-tal familjer som flyttat hit. Från en person till familjer med fler personer.
Kommer ni att behöva andra typer av kompetens också?
– Vi har kommit ganska långt när det gäller att bygga upp organisationen här på plats och drygt 90 procent av våra anställda är lokala. Vi har lite som vi behöver komplettera.
Vad gör ni för att vara en attraktiv arbetsgivare?
– Många som verkligen brinner för hembygden ser oss som en möjlighet att komma hem och skapa en långsiktighet för att kunna jobba, bo och verka i Tornedalen. Det finns ett enormt engagemang bland medarbetarna. Man brinner för hembygden, för Tornedalen och att kunna vara med och bidra. Det ser jag som en gemensam nämnare för många som jobbar här.
Hur ser Pajalabornas framtidstro ut nu?
– Jag bor själv i Pajala och de som jag träffar är till största delen positiva. Man ser att Pajalaborna börjar bli lite gladare igen, det har varit väldigt tungt under några år här, samtidigt som man kanske är mer realistisk den här gången också. Men det känns som att vi i alla fall bidragit till lite mer positivt tänkande.
I slutet av september skeppas den första båten med järnmalm från Kaunis iväg från Narvik. Destinationen är Holland och till Kaunis irons största kund Tata steel.
– Det är en bra leverans på 75 000 ton. Det blir spännande att få leverera den första leveransen.
Kommer ni att lyckas den här gången?
– Vi ser flera delar i att det kommer gå. Den första delen är konkursen i sig. Den skapade helt nya förutsättningar för den här verksamheten. Då investerades 10 miljarder i hela produktionskedjan som vi som bolag nu förvärvat med 100 miljoner kronor. Det är ungefär en procent. Den andra delen är investerarna. Vi ägs i dag av ett 80-tal investerare som sett potential i projektet. De har gått in med knappt 600 miljoner kronor för uppstarten. Vi är i princip ett skuldfritt bolag, säger Åsa Allan och fortsätter:
– Produktionen går oerhört bra och under sommaren och hösten har vi sett att järnmalmspriserna stabiliserats till en bra nivå. Vi har en dollarkurs på över 9. Sammantaget med de delarna så ser det bra ut fram över, konstaterar hon.