Det var den 7 juli som Jörgen Kero insjuknade i covid-19. Strax innan hade hans två söner Albin, 13, och Axel, 19, blivit sjuka. Men medan de inte fick värre symptom än vid en vanlig förkylning skulle Jörgens läge på nionde dagen visa sig bli akut. Då blev febern plötsligt så hög och han fick så svårt att andas att ambulans måste tillkallas.
I femton veckor låg han sedan på sjukhus, till stor del kämpande för sitt liv. En extremt svår situation som blev ännu tuffare eftersom barnens mamma och Jörgens livskamrat Sofia gått bort bara två år tidigare.
– Om jag hade försvunnit hade ju inte pojkarna haft någon förälder kvar, säger Jörgen inifrån huset i Pajala där han och sönerna bor.
På plats är även familjens stora stöd, svärmor Margit Rova, 72. Hon tog under sjukdomstiden hand om barnbarnen, allt det praktiska och kontakterna med vården. Jörgen själv minns ingenting:
– Jag vet att jag själv kallade på ambulansen, och att jag satt ute på trappan för att få luft. Sista minnet är sedan när jag kom fram till lasarettet i Gällivare. Därefter är allt borta tills jag väcktes i Piteå i slutet av augusti.
I efterhand har han fått höra att han snabbt flyttades vidare till Sunderby sjukhus, och senare till covid-IVA i Piteå. Att han låg med respirator i 38 dagar– vilket är längre än de allra flesta covidpatienter. Att hans hjärta, lungor, njurar och mage slutade fungera och att han fick flera svåra infektioner. Tillstånd som var för sig är livshotande.
– Alla jag har träffat i vården säger att de inte kan förstå att jag överhuvudtaget har överlevt, säger Jörgen.
För hans nära och kära var det som en berg-och-dal-bana.
–Varje morgon när de skulle ringa från sjukhuset gick man som på nålar. Sedan gällde det att förmedla till pojkarna det de sa utan att skrämmas, säger Margit som även underrättade Jörgens alla andra oroliga anhöriga.
Två gånger fick hon och pojkarna besöka Jörgen.
– Jag tror att det var viktigt, även om det var svårt för dem att se sin pappa så sjuk.
Vid ett av de värsta tillfällena förbereddes de på att Jörgen kanske måste skickas ut i Europa för att få ECMO-behandling, syresättning via en maskin utanför kroppen.
– Man kunde knappt äta eller sova. Men tack och lov vände det ju då, säger Margit och med en varm blick mot svärsonen.
Idag kan Jörgen både stå, sitta upp och gå korta sträckor. Han kan också föra ett samtal utan att hosta eller tappa andan – vilket fram tills nyligen var en omöjlighet.
– Den 20 oktober fick jag komma hem. Sedan dess har jag vägrat använda rullatorn inomhus. Och nu har jag till och med dammsugit, säger han med viss munterhet.
”Självklarheter”, som att andas, sitta, stå och gå har han fått lära sig på nytt. Bakom framstegen ligger fyra stenhårda veckor på neurorehab, ännu mer träning hemma – och ”pannben”:
– Jag är envis, och den här gången var det ju bra, säger Jörgen leende.
Samtidigt hymlar han inte med att ”återvändandet” har varit tufft. Han berättar om hopplösheten och paniken när han väckts och varken kunde röra armar eller ben. Och om förvirringen då han inte förstod var han var – eller hur lång tid som gått. Något han blev varse när han äntligen fick träffa sina pojkar:
– Jag såg direkt hur mycket de vuxit.
Jörgen hittar knappt orden när han ska förklara hur bra sjukvård han tycker att han fått. Men han upplever dessutom att han fick hjälp från ett högst oväntat håll när han var som allra sjukast:
– Sofia kom till mig. Hon sa att ”det är inte din tid ännu”, och det var väl inte det.
Han känner även en enorm tacksamhet mot sin svärmor. De två har ett särskilt band sedan Sofia fick sin diagnos: lungcancer som spridit sig till hjärna och skelett. Under fyra år hjälptes de åt med att vårda henne i hemmet.
– Hade det inte varit för Margit hade nog ”soc” tagit Albin och placerat ut honom medan jag var på sjukhuset, säger Jörgen.
Margit menar å sin sida att Jörgen och barnbarnen har blivit "som hennes egna". Fortfarande hjälper hon också till med det hon kan. För även om Jörgen mår bättre är mycket annorlunda. Hjärt- och lungfunktionerna är nedsatta. Anstränger han sig för mycket rusar blodtrycket. Ingen kan heller säga om han kommer att bli helt bra. Eller när.
Jörgens eget mål är att gå tillbaka till jobbet som truckförare:
– Samtidigt är det ju helt otroligt bara att jag lever.