Turerna kring gruvan i Pajala har varit många. Ifjol pågick domstolsförhandlingen om Kaunis Irons nuvarande gruvtillstånd. Det slutade med att tillståndet kraftigt begränsades. Men att gruvföretaget i realiteten kunde fortsätta som vanligt. Nu ska det efter en tre veckors lång mastodontförhandling avgöras om bolaget får tillstånd till en fortsatt och utökad verksamhet i järnmalmsgruvan i Tapuli. Men också till två nya dagbrottsgruvor och en utökad verksamhet i anrikningsverket i Kaunisvaara.
Här är de sex punkterna det hänger på:
*Nollalternativet
*Påverkan på fridlysta växter och djur om våtmarker försvinner
*Störningar av transporter
*Dammkonstruktioner
*Utsläpp till vatten
*Efterbehandling när gruvan stängs
Maria Pettersson som är professor i miljö- och naturresursrätt vid Luleå tekniska universitet anser att Mark- och Miljödomstolen definitivt har något att bita i:
– Det är komplicerat, med många delar som ska bedömas.
Hon ser dock flera juridiskt tungt vägande skäl som talar till gruvbolagets fördel. Som att utgångspunkten för miljöprövning av gruvor inte handlar om tillåtlighet utan om h-u-r verksamheten ska bedrivas, alltså vilka villkor som ska gälla. Samt att tillstånd lättare ges när en verksamhet existerar och ”gropen redan är grävd”:
– Jag skulle inte ta gift på det, men jag tror att bolaget kommer att få sitt tillstånd.
Samtidigt menar hon att det kan finnas saker som stoppar gruvan:
– Det såg vi ju till exempel för LKAB i Kiruna ifjol, då ansökan avvisades eftersom man tyckte att samråd med berörda inte hade genomförts på rätt sätt.
Samma sak menar Naturvårdsverket gäller för de som berörs av malmtransporterna i Pajala. Vidare bedömer verket att stora våtmarksområden med höga naturvärden riskerar att påverkas. Liksom grund- och ytvatten. Annat som ifrågasatts av myndigheterna är utsläpp av processvatten till Torne- och Kalix älvsystem (inom Natura 2000), stabilitet för sand- och klarningsmagasin, ekonomisk säkerhet och läckagerisk när gruvan stängs.
Låter inte som bagateller?
– Nej, absolut inte. Naturvårdsverkets uppgift är ju också att vara miljöns talesman. Sedan är frågan hur långt en verksamhetsutövare är beredd att gå för att möta kraven. Det är en förhandling. Det kan handla om att byta till en bättre teknik. I slutändan ska domstolen kunna bedöma att verksamheten kan bedrivas på ett sätt som inte medför oacceptabla skador. Och det är ju en avvägning. För det är klart att det blir skador. För en gruva är det ju inte bara att fylla igen ett hål. Men det kanske ändå finns ett svar: att vi tar den här smällen för att vi tycker att vi behöver de här metallerna, säger Maria Pettersson.
I Pajala bedömer Naturvårdsverket att rödlistade fågelarter, som brushane och storspov riskerar att minska trots skyddsåtgärder, och att dispens inte ska ges.
Vad betyder det för domstolens beslut?
Här svarar Maria Pettersson att artskyddsreglerna generellt har kapacitet att stoppa hela eller delar av verksamheter och påverka lokalisering. Men att dispens ofta lämnas till stora verksamheter.
Apropå diskussionerna kring gruvans vatten- och klarningsmagasin säger hon att miljöbalkens krav innebär att ”bästa möjliga miljöteknik” ska användas. Men att kraven inte ska vara orimliga att uppfylla, och att den miljönytta som tekniken ska leda till ska vägas mot kostnaderna.
En övergripande knäckfråga är att bolaget och Naturvårdsverket inte är överens om vad som ska vara nollalternativet– en utgångspunkt för att kunna bedöma miljöeffekterna av dagens verksamhet (inklusive effekter efter stängning), och jämföra det med miljöeffekterna vid en utvidgad gruvdrift.
– Det är samma fråga som var uppe i Cementa-målet. Så den är relativt viktig. Menar inte domstolen att noll-alternativet stämmer kan ingen bedömning göras.
Överlag har länsstyrelsen och NVV tyckt att uppgifter saknats, trots att enbart den ursprungliga ansökan var hela 8 000 sidor…
Maria Pettersson säger att remissinstanserna sällan tycker att underlaget är tillräckligt, men att det å andra sidan inte är kvantitet utan kvalité som gäller:
– Brasklappen är att domstolen måste finna miljökonsekvensbeskrivningen tillräcklig för att utgöra grund för bedömning av alla delar av verksamheten. Gör den inte det kan de avvisa. För då går inte att fatta beslut. Det betyder inte att Kaunis har gjort allt fel eller att gruvan skulle innebära mer miljöskador än man väntar sig – bara att man inte vet.