Gudrun Greus, boende i norra Kengis och områdeschef på Samhall i Pajala, glömmer aldrig den 19 januari 2010. Det var då hon vaknade upp efter en operation och upptäckte att hon delvis förlamats från armhålan och ned till fötterna.
– Innan operationen hade jag fått veta av läkarna i Umeå att det fanns en 50-procentig risk att jag skulle hamna i rullstol. Men jag trodde aldrig att det kunde gå fel. Jag är väl en positiv människa, säger Gudrun efter att ha tagit emot i den ljusa och modernt öppna enplansvillan vid Torne älv.
Här lever hon tillsammans med maken Ronny Greus, deras tonåriga familjehemsbarn och 14-årige hunden Nicki.
Huset, med den närmast sakralt vackra utsikten mot älven, har Gudrun själv ritat – trots att hon inte har någon som helst utbildning till arkitekt. Runtom, under yttertaket, löper nu en bred altan som är perfekt att rulla ut på med rullstolen under soliga vårmorgnar. Inuti finns gott om svängrum:
– Efter operationen insåg jag ju snabbt att jag inte längre skulle kunna ta mig upp för trapporna i det trevåningshus vi bodde i då. Så under tiden på sjukhus började jag skissa på ett hus där jag skulle kunna ta mig fram med rullstol, berättar Gudrun.
Men faktum är att det här är det andra, exakt likadana huset som byggts upp:
– Det första såg vi brinna ned från fönstret i pappas tvättstuga på granntomten, två år efter att vi flyttat in, säger Gudrun.
Men vi backar och tar det hela från början. Till den elakartade tumören i ryggen som var anledningen till operationen. Tumören hade Gudrun fått besked om drygt två månader tidigare. Hon var då 44 år, mamma till tre barn och drev tillsammans med två andra ”minisamhallsrörelsen” Navet samtidigt som hon jobbade som verksamhetsledare vid Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet.
– Fast att något var fel hade märkts länge. Under tre-fyra år hade jag ibland inte känt mina ben eller kunnat gå. Jag hade varma och kalla fläckar, och när jag skulle sätta mig i bilen fick jag lyfta in benen. Jag sökte ju hjälp i primärvården. Men därifrån blev jag skickad till en psykiater, säger Gudrun.
”Vändningen” kom istället vid ett besök på kvinnokliniken i Gällivare, där läkaren snabbt insåg att Gudrun måste till en neurolog. En datortomografiröntgen avslöjade sedan felet. Men då hade tumören hunnit växa sig betydligt större. Vilket innebar att väntan på operation under julhelgen – då kirurgen var bortrest– inte blev den tindrande högtid som de flesta drömmer om:
– Tumören tryckte så mycket mot lungorna att jag måste sitta och sova. Och mina barn såg diagnosen som om jag skulle försvinna.
Kanske bidrog detta tillsammans med medicintöcknet till att Gudrun reagerade som hon gjorde när hon nästan direkt efter ingreppet fick det omvälvande beskedet om förlamningen:
– Jag tyckte mest att det kändes skönt att tumören var borta. Utan operationen hade jag bara haft två månader kvar att leva, enligt läkarna.
De följande sex månaderna präglades av stenhård träning. Förutom neurorehab i Umeå och Sunderbyn vistades Gudrun några veckor på en specialklinik i Stockholm där hon fick lära sig hantera rullstolen och att ta sig in och ut i bilen. Men parallellt med detta hann hon alltså också med att skissa fram ett helt hus:
– En arkitekt fixade sedan till så att allt blev rätt.
Största delen av byggandet stod maken Ronny för tillsammans med övrig familj och en inhyrd snickare.
– Jag målade väggar så högt upp jag nådde från rullstolen, säger Gudrun.
Våren 2012 var det så dags för inflyttningen – vilket innebar många förenklingar. Lågt placerade dörrhandtag, lysknappar, diskbänk och ugn gjorde tillsammans med lådförvaring att Gudrun åter kunde laga mat eller bara ta sig en smörgås själv. Likadant med tvättställ och badrumsbesök. Från garaget ledde då som nu en ingång direkt in i huset, utan snö och slask runt rullstolshjulen. Men i augusti 2014 hände det som inte får hända:
– Vi vet fortfarande inte vad orsaken var. Men på natten när min dotter och hennes pojkvän kom hem upptäckte de att det rykte från en yttervägg. Räddningstjänsten larmades, men huset kunde inte räddas. En kvart efter att vi hade väckts upp var allt övertänt, säger Gudrun – som emellertid inte lät sig knäckas den här gången heller:
– Vi överlevde ju!
Ett par år senare, när de två inblandade försäkringsbolagen enats och ett byggföretag gjort sitt, stod dagens hus klart. Men självklart utan familjens alla tillhörigheter och minnessaker som gick förlorade i branden. Enligt Gudrun tänker hon dock aldrig på det – eller grämer sig över motgångarna:
– Så klart var det inte roligt att få ett cancerbesked. Men offerkoftan får bara hänga på några timmar. Sedan måste den av.
Var styrkan kommer ifrån vet hon inte. Hon beskriver att hennes mamma många gånger undrat när hon ska ”bryta ihop”. Erfarenheterna har hon med sig i sitt jobb med att hjälpa människor in på arbetsmarknaden. Förutom en stärkt syn på att alla har ett värde och en plats räds hon inte att ställa krav – vilket hon menar kan vara helt nödvändigt ibland:
– Det är ju liksom ingen idé att komma till mig och säga att ”jag kan inte komma idag för jag har inte sovit i natt”. Jag har inte sovit ordentligt på 13 år.
Faktum är att Samhall i Pajala också är det område i landet med den största andelen samhallsanställda som under de tre senaste åren kommit ut i det vanliga arbetslivet. Något som Gudrun tror betyder oändligt mycket för självkänsla och välmående.
Någon risk att du kan bli för ”hård” eftersom du själv är tuff?
– Jag tycker själv att jag är ganska ödmjuk och försöker se alla människors olika förmågor. Men ibland tror jag att jag ser människors förmågor före dem själva. Visst kan en del bli lite sura. Men det är ju för deras eget bästa.
På fritiden gillar Gudrun att sy och dansa (”fast numera är det bara Ronny som får hålla i rullstolen”). Samt att umgås med vänner och familj. Sedan paret av en slump fick frågan om de kunde öppna upp sitt hem för en asylsökande pojke under flyktingvågen 2015 har de tagit emot ett tiotal ensamkommande flykting- och adoptivbarn – där flera står dem riktigt nära idag:
– Visst kan det bli bakslag. Men livet bjuder på så mycket om man törs öppna upp, säger Gudrun Greus och ler.