En mil utanför centrala Pajala i byn Erkheikki, i slutet av en kort, snirklig skogsväg, uppenbarar sig en stor, träröd norrbottensgård mot en fond av träd. Framför ståtar en gammal bastulänga som numera innehåller garage och hönshus, och på baksidan – en snötäckt och härligt solig glänta:
– Ibland rymmer grannens highland cattle-kor hit. Så då kan en lurvig ko plötsligt stå utanför fönstret, säger Åsa Allan muntert när hon strax därpå hälsat välkommen och visar runt.
Här i den timrade lärarbostaden från 1929 har hon, maken Lionel Allan och deras barn Adina, 16 och Viggo, 14, sedan snart tio år tillbaka sitt drömhem. För Åsa, som ända sedan gruvstarten har haft en framträdande roll för gruvan i Pajala, är det även en viktig oas för att ladda batterierna. Något som inte minst kom till pass vid vinterns uppmärksammade domstolsprocess, då gruvan riskerade att förlora sitt tillstånd:
– Även om vi trodde att vi skulle få rätt blev det ju en del funderande. Då är det skönt att få komma hem till familjen och ha en plats där man kan fokusera på annat.
20-talshuset förälskade sig hon och maken i direkt det lades ut för försäljning av dåvarande ägaren Pajala bostäder under vårvintern 2013. Inte bara för de många ljusinsläppen, rymligheten och den äldre, gedigna atmosfären. Utan också för läget:
– Sedan vi flyttat till Pajala några månader tidigare hade vi hyrt ett hus i byn. Så vi visste att vi skulle trivas.
Lyckan var därför stor när huset blev deras – för 400 000 kronor.
– Faktiskt tror jag att vi var de enda som budade. Säkert för att det fanns så mycket att göra på huset, säger Åsa som så här i efterhand kan roas av just detta faktum.
Efter att ha totalrenoverat familjens tidigare funkishus i Luleå hade nämligen makarna dyrt och heligt lovat sig själva att aldrig mer hoppa på något liknande. Dessutom hade läget för gruvans första ägare Northland Resources hunnit försämrats så radikalt att gruvans framtid var högst oviss vid tidpunkten för husköpet.
– Men vi fastnade ju direkt, säger Åsa leende.
Det är inte heller något som paret har ångrat. För även om gruvan lades ner var Åsa den allra första att anställas när den återstartades av Kaunis Iron 2017 (”jag fick till och med skriva mitt eget anställningsbevis”). Vidare har bostaden – efter en hel del svettiga arbetstimmar – blivit precis som de önskade: modern och lättskött, med den genuina känslan i behåll.
– Jordvärme har till exempel satts in, och köket och ytskikten har bytts ut, säger Åsa och berättar att det under plastmattorna fanns fina trägolv som slipats till.
För henne som har sin härstamning från finska Österbotten var bastu var ett måste. Den har placerats på övervåningen:
– Vi tänkte att ”varför inte där”. I Finland bygger man ju bastu i varenda lägenhet.
Mesta jobbet har gjorts av maken. Han är uppvuxen i Sydafrika men arbetade som scenbyggare på de stora arenorna i London när Åsa dök upp för att studera gruvkunskap och det sa klick hos gemensamma bekanta.
–Men hemma tillkommer hela tiden nya saker, säger Lionel med ett menande leende när han och de sportlovslediga barnen dyker upp för att äta äppelkaka och förra sommarens altanbygge har pekats ut.
Med lite tur kan dock även äldre inslag uppenbaras. Eller vad sägs om namnteckningar från byggåret 1929 på husets timmerväggar? I en bok om byn har paret också kunnat läsa om den första, sedan länge rivna skolan som stod bredvid lärarbostaden.
– Känslan av det gamla är speciell. Så den försöker vi bevara, säger Åsa som gärna letar fynd på loppisar och aktioner.
Bäst med boendet är enligt paret annars friheten och närheten till naturen. Att det sedan går att ha djur på gården är en bonus.
– Våra besökare hamnar alltid här, säger Lionel en stund senare när en äggletartur slutat med att nästan hela familjen har klämt in sig i hönshuset i gamla skolbastun på gården. Ett favoritställe för Åsa:
– På kvällen när jag matar hönsen känns det som om jag tankar energi.
Fast faktum är att familjen egentligen skulle ha befunnit sig på andra sidan jordklotet. För när Åsa doktorerat i gruvkunskap i Luleå var planen att flytta till gruvlandet Sydafrika. Men då dottern Adina föddes med ett hjärtfel bestämde de sig för att stanna i Sverige.
– Med facit på hand blev det ju bra, säger Åsa Allan.