Händelsen utspelade sig på återvinningscentralen i Pajala under torsdagen.
– Föraren såg någonting svart som såg misstänkt ut när han skulle pressa ihop metallen, berättar Lage Niska, chef för kommunteknik i Pajala.
Misstankarna stärktes när föremålet visade sig ha styrfenor och ett slags propeller i spetsen.
Arbetet avbröts och personalen slog larm. Polisen spärrade av och beslutade att kalla in sprängmedelsexperter från Försvarsmakten.
Robert Eriksson, ammunitionsröjare, tog hand om bomben och kunde relativt snabbt se att den var ofarlig.
– Vi besiktade okulärt, letade efter små tecken, gjorde en diagnos och kunde konstatera att den var tömd på innehåll. Det skapar ju uppståndelse, naturligtvis, men man har gjort helt rätt som ringde. Det är inte så tydligt och enkelt att veta, men ammunition är farligt. Bra agerat, säger han.
Det stod även klart att det rörde sig om en rysk flygbrandbomb av typen ZAB 1-E. Spåren ledde därmed tillbaka till den 21 februari 1940, en dramatisk dag i Pajalas historia då sovjetiska flygplan fällde ett 50-tal sprängbomber och ett ännu större antal brandbomber över samhället.
Många av brandbomberna detonerade aldrig och hamnade på olika vägar hos privatpersoner. För en tid sedan gjordes ett likadant fynd i Umeåtrakten, vilket kunde spåras till bombfällningen över Pajala.
– Jag tror vi har tagit hand om sju såna här bomber de senaste tre åren, så det är inte alls ovanligt. Man tömde dem på innehåll och satte ihop dem så att de ser funktionsdugliga ut och sedan har man haft dem som souvenirer.
Enligt Robert Eriksson är det ofta i samband med arvskiften och försäljningar av dödsbon som sprängmedel hamnar på villovägar.
– Då hittas plötsligt såna här grejer och ingen vet vad det är eller känner till historien bakom.
Robert Eriksson arbetar vid ammunitionsröjningsgruppen som är baserad på I 19 i Boden men är organiserad under Totalförsvarets skyddscentrum i Umeå. På senare tid har de ofta fått stödja polisen i civila ärenden, som vid torsdagens händelse i Pajala. Polisens nationella bombgrupp behövde aldrig kallas in.
– De här jobben är egentligen polisens, men de begär stöd av oss. Särskilt nu i Norrbotten har vi rätt mycket ärenden, för det är långt från Stockholm. Men det är ju bra att skattebetalarna får lite samhällsnytta av Försvarsmakten när vi kan samarbeta, säger Robert Eriksson.