Sedan början av 2017 har Klas Dagertun funnits med i projektet kring Kaunis Iron. Först ingick han i arbetsgruppen kring uppstarten, därefter hade han rollen som ekonomichef – och nu är han ny vd. Till dess att hans efterträdare är rekryterad har han också kvar det tidigare ansvarsområdet.

– Och det kan jag leva med en tid. Men det finns många bitar att ta tag i på ekonomisidan, inte minst finansieringsfrågor för nyinvesteringar, men jag känner att jag behöver prioritera vd-rollen. 

Bland nyinvesteringarna finns att bygga färdigt den andra linjen i anrikningsverket – helt eller delvis.

– Vi har en projektgrupp som tittar på vad som blir mest fördelaktigt ekonomiskt. Att färdigställa anrikningsverket helt kostar ett antal hundra miljoner kronor. Så där får vi resonera kring om det kanske är bättre att till en början bara ta en del av den andra linjen i drift och höja kapaciteten till, för att ta ett exempel, 2,4 miljoner ton, mot dagens 2 miljoner ton. 

Samtidigt är livslängden i den nuvarande Tapuli-gruvan begränsad. Från Northlands start talades det om cirka tio års brytning. Av det räknar Klas Dagertun med att det kvarstår ungefär sju eller åtta år enligt nuvarande brytningsplan.

– Det innebär ju att det är väldigt viktigt att vi kommer igång arbetet runt Sahavaara i närtid. Vi vill inte riskera att vi börjar närma oss slutet på malmen i Tapuli innan Sahavaara börjar vara klar för produktion.

Klas Dagertun hoppas kunna ha det avgörande första steget, miljötillståndet, på plats redan inom ett par år. 

– Även om vi är medvetna om att det är ambitiöst är det ändå förhoppningen. Det har tillsatts extra medel från politiskt håll och vi hoppas att det ska skapas ett bredare stöd för att kunna prioritera den här typen av ärenden i handläggningen.

Investeringen som krävs för att starta brytning i Sahavaara är dock betydande.

– Vi kommer att titta på flera olika sätt att finansiera det. Ett alternativ är att befintliga ägare skjuter till medel, att vi tar bolaget till börsen eller att vi söker samarbete med olika kreditgivare. Men i nuläget skulle jag inte säga att någon av lösningarna är mer troliga än andra, utan det är något som vi får avgöra längre fram i tiden.

Med höga världsmarknadspriser på järnmalm och en fördelaktig valutakurs har Kaunis Iron fått goda förutsättningar från start. Budgeten som lades under 2018 har överträffats och bolaget har enligt Klas Dagertun nu bättre ekonomiska förutsättningar för att klara av även sämre tider. Samtidigt är läget tufft för många av Kaunis Irons slutkunder – stålproducenterna.

– Det är självklart roligt med ett högt järnmalmspris och hög dollarkurs, men det är inte långsiktigt hållbart om inte våra kunder kan föra priset vidare i sin värdekedja. Om jag skulle få önska är det bättre att vi har ett tillräckligt högt järnmalmspris för att klara oss, samtidigt som stålindustrin utvecklas på ett bra sätt.

Inför starten tecknade Kaunis Iron avtal med entreprenörer och samarbetspartners där det fanns möjlighet att "pausa" verksamheten i tider med sämre lönsamhet. I dag är inte den tanken lika lockande.

– Vi underskattade framförallt hur mycket vridmoment som skulle krävas för att genomföra en sådan åtgärd, både med att rampa ner, ligga i viloläge och sedan starta upp igen. Det är inte minst en utmaning att kunna behålla personalen i ett sådant läge, och vi har sett att det är svårt att rekrytera. Någonstans långt bak i huvudet finns det fortfarande som ett alternativ, men det skulle krävas långa perioder av ett sammanhängande svagt läge för att genomföra något sådant. Vi prioriterar i stället att fylla kassan nu, så att vi kan klara perioder med sämre efterfrågan och priser, säger Klas Dagertun och fortsätter:

– Det man ska ha i åtanke är att risken i dag är oändligt mycket mindre än vad den var under Northland-tiden. Eftersom vi är obelånade har vi fått sällsynt goda förutsättningar, troligtvis de bästa tänkbara. Det som har genomsyrat det här projektet är att vi har försökt att göra det bästa av en situation som var tuff för många. Att vi gemensamt klarade av att få i gång den här verksamheten igen och undvika att utrustningen styckades upp och skickades ut i världen känns väldigt betydelsefullt. Nu hoppas vi kunna bedriva industriell gruvnäring här i flera generationer framåt.