Linnea Huhta växte upp i Övertorneå, och som så många andra tornedalska ungdomar flyttade hon iväg när det var dags för gymnasiet. Valet föll på ett internationellt inriktat program i Boden. Efter studierna stannade Linnea kvar vid kusten. Hon läste rättsvetenskap på universitetet och fick sedan jobb på Migrationsverket i Boden.

– När jag växte upp så tänkte jag alltid att jag aldrig skulle vilja bo i Luleå, men när jag bodde där i fyra år så vråltrivdes jag, berättar hon.  

Efter fyra år blev det dags för att göra något nytt.  

– Jag hade jobbat med asylrätten ett tag och ville ha andra utmaningar. Jag skickade iväg en massa ansökningar, bland annat till Pajala. Jag kallades till intervju och fick ett så bra intryck med den som intervjuade mig. Ingenting var omöjligt.  

När jobbet var klart packade Linnea ihop lägenheten på Hertsön och satte ned sina bopålar i Pajala. Ett val hon säger att hon inte ångrat.

– Jag började jobba inom socialtjänsten, ett intressant område som både var krävande och utmanande och verkligen gav mig den nya utmaningen som jag sökte. Jag flyttade hit i maj 2015 och inom bara några veckor så engagerade jag mig i föreningslivet. Dels via den hyresvärd som jag hade då som aktiva föreningsmänniskor inkluderade mig i det, och även i teatern då min vän Charissa Martinkauppi satte upp pjäsen Satu-jävla-helvetes-maa och frågade om jag ville vara med. Det var så berikande.  

Linnea ler när hon berättar att hon trodde att hon i Pajala skulle ta det lugnt, men det blev precis tvärtom.  

– Jag har ju insett att jag inte är den typen av person. Det finns många möjligheter i Pajala, inte minst på kulturområdet. Mitt universums mittpunkt är här just nu. Jag har aldrig varit så upptagen som när jag flyttat till hit. Det är så mycket som ryms i det skapande och kreativa livet. Nu har jag kontakt med ett förlag om att arbeta vidare på ett av mina skrivna verk. Jag har också skrivit en barnbokstriologi ”Ahai keksii – Ahai hittar på” tillsammans med Birgitta Filipsson och satt datum för boksläpp. Så med lite flax verkar det som att det blir författardebut på fyra böcker inom kort.

Hon menar att det är hennes nyfikenhet som är den största drivkraften i livet.  

– Jag vill lära mig det jag inte kan och tycker om att få utmana mig och utforska olika saker. Jag brukar säga att fördomar fördummar. När jag skulle flytta hit så blev flera vänner chockade och undrade vad jag skulle till Pajala och göra. Men det gick snabbt att hitta ett nytt sammanhang, och nu fyra år senare har det fallit på plats. Jag har alltid varit aktiv, jobbat ideellt, haft juridisk rådgivning på fritiden och engagerat mig i Röda korset bland annat. Det finns så mycket som man kan göra tillsammans.  

På frågan om det på en mindre ort krävs mer av eldsjälar för att något ska hända drar hon lite på svaret...  

– En del av mig vill säga att urbaniseringen är en övergående trend som pågått i några hundra år. Men man måste ju ändå agera om saker ska kunna förändras, våga göra någonting nytt för att få nya resultat. På en mindre ort måste man vara beredd på andra saker som gör att man utvecklar en bredare överlevnadsbas. Ser man på välfärdssamhället så får visserligen vår region medel, men det är marginellt sett till helheten, varför byggs snabbare tåg där det redan finns tåg till exempel?  

– För mig föds och pånyttföds kultur varje sekund och det är upp till oss att göra en skillnad. Jag tror på ökat samarbete mellan privat, ideell och offentlig sektor. Men även i en större ort så måste den som har en idé själv ta det vidare, exempelvis för att starta ett företag.  

Glesbygden har många fördelar, men Linnea konstaterar också att det finns utmaningar i att ligga långt ifrån en större stad.  

– Det är tryggt i Pajala och vi har inte så många grova brott här, men när det behövs kan ta tid för att få polishjälp exempelvis. Men här finns också en annan stödfunktion i samhället där man snabbt kan få hjälp av människor. Men visst har även vi behov av ett jämställt samhälle fritt från våld. Det ser ut likadant på större och mindre orter, konstaterar hon.  

Linnea Huhta kallar sig minoritetsaktivist och ser sig som en kulturbärare som tycker att det är viktigt att ta bevara meänkieli av stolthet och utveckla det av nyfikenhet.

– Där pratar vi om representation i förlängningen. Det är inte så många som fått lära sig meänkieli av olika anledningar, försvenskningsprocessen har en viktig del i det. Att ta tillbaka språket berikar och stärker självkänslan, säger hon.  

Hon menar att det är viktigt att bryta mönster och då och då ifrågasätta sina egna tankemönster och ta till sig andras uppfattningar.  

– Vill vi att alla ska ha det bra? Ja, jag tror inte att någon kan vara emot att vi ska ha jämställdhet strukturellt och kärlek generellt. Jag tycker att möten mellan människor är intressant, jag är nyfiken och vill gärna höra andras perspektiv.  

Linnea konstaterar att mycket hänt på senare år och nämner Tornedalen pride som ett exempel.  

– När jag flyttade hit så var det ett faktum. Och jag är så stolt. Det är ett väldigt fint initiativ som är känt över hela landet. Och jag hör bara folk prata gott om det. Det kan i och för sig bero på att jag umgås med folk som tycker att det är väldigt bra, det är liksom min sociala-medier-filter-algoritm i livet som gör att jag inte träffat på kritiker utan hör bara alla positiva saker.  

Drivet och viljan att engagera sig på olika plan konstaterar hon kommer från hennes pappa och moffa.  

– Att jag är väldigt lik min far har jag insett ganska nyligen. Pappa var tidigare en driven ungdomsledare och engagerad i många olika saker, samtidigt är han ödmjuk och generös. Han tycker inte om skryt så han skulle svimma om han hörde mig säga det här, säger Linnea och skrattar. Det är den där Jante som spökar och det har fått snedtändning i mig. Jag vill att vi ska lyfta varandra istället.