Vi sätter oss ner och Niemi slänger upp böcker framför mig. Populärmusik från Vittula på katalanska, sydkoreanska och såklart den svenska, det knallgula omslaget med ett bastuaggregat och skivspelare på. Hur kunde en sådan bok, med en historia långt ifrån de stora städerna, vinna Augustpriset och ta över en hel värld?
Det är 1970-tal i Pajala och Mikael Niemi är ung. Han lever som vilken tornedalsk kille som helst, musiken är viktig, och tjejerna. Han vill förstå livet och upptäcker sin förmåga att kunna skriva. Skriva tillhör inte det typiskt manliga, det är knapsu, han gör det i hemlighet.
– Jag tyckte själv det var knapsu. Om jag hade berättat att jag drömde om att bli författare skulle alla garva åt mig, säger Niemi.
Från 18 års ålder drömmer han om att en dag bli manusskrivare, och 10 år senare får han äntligen ge ut en diktsamling.
– Sen dess har jag varit en författare, men inom mig har jag varit det sen tonåren.
Kommande åren var kärva och han insåg att författaryrket var ett fattigt jobb. 34 år gammal börjar han skriva på det som skulle komma att bli Populärmusik från Vittula. Boken handlade till en början om ett rockband från Pajala som turnerade världen över, rökte gräs med Bob Dylan och pissade i kors med John Lennon. Om ångest, droger och att sno någon annans tjej.
– Den blev inge bra och jag förstod att jag måste göra om den.
Kapitlet, om tvisten kring farmorns arv fick leda vägen till det som skulle bli den utgivna versionen.
– Rocken fanns kvar men jag började använda historier som jag och mina kompisar varit med om. Folk frågar om det är sant. Och det är klart, bastutävlingar och att jaga råttor är ju sånt jag gjort. Det var ju bara att skriva från verkligheten men med lite tornedalsk humor. När det är husmoders gymnastik så hoppar dom som att golvet håller på att rasa. Det blir värre och man fortsätter bara. Jag skrattade som fan när jag skrev det. Men jag trodde inte att humorn skulle fungera.
Vid den här tiden var det böcker om att leva i storstäder, åka till paris och gå på nattklubb som gällde.
– Förlaget trodde inte riktigt på min bok. De tryckte upp 2000 exemplar, vanligtvis är det 3000. Jag behövde pengarna så jag sa inget men tyckte att det var synd.
År 2000, den 3 september, kom boken ut och han själv sålde den till några bybor.
”Ja det är väl så det är här uppe” fick han till svars när han frågade om en recension. I Pajala var det inga rabalder kring boken. Inte förrän folk från södra Sverige började ringa upp och frågade om dem läst den.
Efter fyra veckor ringde bokförlaget och sa att boken är slut, fler måste tryckas. 2000 fler.
– En liten skitupplaga till, men det var ju inte så dåligt ändå, säger Niemi och skrattar.
Men innan november var slut hade boken sålts i 10.000 exemplar och Niemi var Augustnominerad.
– Det sa bara pang som en raket. Jag skulle signera böcker på en bokhandel i Stockholm. Jag skriver ”vänliga hälsningar” och allt det där och efter ett tag säger han från förlaget att jag måste skriva fortare. När jag kollar upp så var det sån kö. Så det blev bara Mikael Niemi och datum fort som fan. Det var otroligt, att folket ville ha det. Jag fick nypa mig i armen.
Varför tror du boken gick så bra?
– Det var den drastiska humorn. När jag är rolig så är jag det på det tornedalska sättet, jag driver med mig själv. När jag gjort det kan jag driva med kungen och presidenten. Och såklart, rockens inträde i livet. Alla minns den där vågen, det var så stort. Sen var det viktigt att skriva inifrån min kultur. Jag skrev den som att Pajala var det normala och allt annat är exotiskt. Paris och storstäder är något främmande.
Niemi vann Augustpriset och fick en hektisk tid framför sig. Efter något år kände han dock att det inte var lika roligt längre, han ville börja skriva på något nytt. Men när allt lugnat ner sig kom filmen.
– Jag hade två krav, att den skulle spelas in här uppe och att det skulle pratas meänkieli. Min baktanke var att få kulturen hit.
Han minns när han, tillsammans med Björn Kjellman, stod utanför aulan i Pajala och bredvid står högstadietjejer med stora ögon.
– Det var som att världen kommit till Pajala, kändisar! De ville ha autograf av Kjellman, ingen ville ha av mig, säger han och skrattar.
Man blir inte profet i sin hemby, ett ordspråk som Mikael Niemi är väl bekant med, och sin egen vardag i Pajala ser man inte som något större än just ett vanligt liv i Tornedalen.
För det var inte förrän boken nominerats till Augustpriset som Pajalaborna förstod att historier från deras by talade rakt in i folks hjärtan. För det var just det, boken om livet i Tornedalen strött med den tornedalska humorn, som fick miljoner människor att rikta blicken upp ovan polcirkeln.