Premiärnerver

En söndag i början av november svänger Norrbottens- Kurirens utsända in längs den snöiga byavägen för att inför seriestarten ta pulsen på några av de medverkande. En man skottar sin gård, en hund skäller invid vägen.När vi kliver in i familjen Nilsson-Labbas hus sitter pappa Lars- Johan, också kallad "Asse", i TV-fåtöljen och följer reprisen av en italiensk ligamatch mellan Juventus och Inter. Zlatans bolltrollande fascinerar förstås. Det får duga i väntan på vinterns TV-snackis i bygden. Familjerna har redan fått se det första av de tio avsnitten och vet alltså vad som väntar.- Jag trodde det skulle kännas mer pinsamt, men fortsätter det så här är det jättebra. Det var mycket värme, kärlek och humor, vi fick skratta mycket. De fick det att se så naturligt ut, säger Jeanette och får medhåll av Lars-Johan.- Det kommer bli otroligt spännande att se fortsättningen. Jag har sett fram emot det med viss nervositet, säger han och häller upp några koppar kaffe ur termosen.I med och motvind
Det tillhör absolut inte vanligheterna att en by med cirka 220 invånare får besök av flera filmteam samtidigt. Det är ännu mindre sannolikhet att dessa team sedan ges möjlighet att att krypa tätt inpå några familjer och följa dem i med- och motvind, i byn och till fjälls. Men det var precis vad som ägde rum under några intensiva veckor i mars tidigare i år när Sveriges television drog i gång sin satsning på allvar.Fruarna åkte till Kenya och lämnade sina familjer kvar i Övre Soppero, beläget drygt tolv mils bilväg från Kiruna i kommunens nordöstra del. Papporna fick helt enkelt klara av allt hembestyr själva, inklusive dammsugning, läsning av aftonbön och blomvattning. Hur skulle det gå och var det ens möjligt att göra bra TV av det? Samisk vardag
Debatten blossade upp. En del drog liknelser till skandalösa dokusåpor och menade att det fanns en stor risk att samerna som folk förlöjligades. Andra ansåg tvärtom att det här var en ypperlig möjlighet att visa upp den samiska vardagen och ta död på en del fördomar.- Det här är ju ett sätt att visa att vi lever ett vanligt Svenssonliv. Vi bor inte i hyddor, säger Lars-Johan.Familjen Nilsson-Labba har två barn, Emma 14 år och André nio år, som också slår sig ner vid bordet. André en smula motvilligt eftersom han egentligen inte har tid. Datorspelet väntar. Lars-Johan är renskötare. Ibland arbetar han även med förebyggande underhållsarbete på LKAB i Kiruna. Jeanette arbetar som undersköterska. Det var ingen självklarhet för dem att tacka ja när de erbjöds att delta i serien. Beslutet föregicks av mycket grubblerier och samtal. Utmanande äventyr
- Först var jag lite emot men sen tyckte jag att det skulle vara roligt för henne att komma ut och resa. Och hade vi inte tackat ja hade vi ångrat oss. Jag saknade faktiskt inspelningarna när de var över, säger Lars- Johan.Jeanette var däremot helt emot idéen i början. Att offentliggöra en del av sitt privatliv och ha en kamera hängande över axeln var inget hon kunde tänka sig. Fast hon ändrade sig. Det var ju ändå ett slags äventyr, en utmaning och en chans som aldrig skulle komma igen. Jeanette och de andra fruarna lämnade byn och steg ombord på planet till Kenya. De besökte massajerna och fick se hur de levde. Lejon, elefanter, giraffer och flodhästar var en vanlig syn.- Det vi fick uppleva överväger allt. Jag skulle gärna göra om allt.Nyvaken tonåring
Det fanns inget speciellt manus för de medverkande att följa. Kamerateamet kunde dyka upp när som helst, tidig morgon eller sen kväll. Lars-Johan konstaterar att det var påfrestande i början. Det var intervjuer och kameralinsen vakade i bakgrunden. Tankarna gick, vad hade de gett sig in på?- Pojken var jätteless på morgonen. Han ville äta frukost i fred och inte ha en kamera tryckt i ansiktet. Och det fick dom också höra.Emma minns ett tillfälle då teamet meddelade att det skulle komma förbi vid sjutiden för att ta några filmsekvenser på en nyvaken tonåring. Fast kameramännen fick se sig överlistade.- När jag tittade upp från sängen var jag redan sminkad. Man kan ju inte se ut hur som helst i TV, säger Emma.Det alla undrar är förstås vad som egentligen hände när fruarna lämnade husen. Svämmade tvättkorgarna över sina bräddar? Rådde kuddkrig till sent om kvällarna? Beströddes golven med brödsmulor? Eller ... rullade allt på precis som vanligt? Lars- Johan tycker inte det var några problem att sköta hemmet ensam. Han har alltid gillat att laga mat, något Jeanette också framhåller. Fast han medger att det blev mer av micropizza och torrkött än det brukar bli.- Det var jättestökigt, säger dottern.- Sista dan röjde vi upp ordentligt, minns pappa.Intensivt umgänge
Jeanette, som alltid tagit det största ansvaret för hushållssysslorna, tyckte att det var frustrerande att inte ha någon kontakt alls med familjen under två veckor. Men särskilt orolig var hon inte.- Jag visste ju att de skulle klara allt utan problem. Det var väl blommorna jag oroade mig mest för, säger hon.Karlarna umgicks en hel del under inspelningstiden. Lars-Johan minns det som att vara 17- 18 år igen. Då man hängde med polarna i byn.- Under senare år har det ju blivit så att man nästan bara träffas i rengärdet. Vi kom så nära varandra under inspelningstiden, vi hade otroligt roligt. Ibland fick de säga till att vi skulle försöka vara lite seriösa, säger han.Kvinnorna levde också nära varandra. Det blev en hel del samtal och intervjuer. Ibland riktigt intensiva diskussioner när kamerorna var utom synhåll, bland annat om kvinnans roll i den samiska kulturen. Alla var inte eniga. Jeanette anser att männen ofta tillåts göra mer, och att det ses med mer blida ögon än om kvinnorna gör samma sak. Hon menar att jämställdheten inte kommit så långt som den borde.Det väntar fler intervjuer för paret Labba då de åker till Stockholm för samtal i olika TV-program innan premiäravsnittet sänds på onsdag.- Visst har det varit oroande hur de ska framställa oss i serien. Men de har lovat att det ska vara seriöst. Jag har lärt mig att våga se det positiva, och förhoppningsvis inte behöva ångra det man gjort, säger Jeanette.