Margareta Hansson från byn Sundsnäs i Boden kommun har hunnit bli 81 år i dag. Hon är en av de kvinnliga pionjärerna inom skogsindustrin.
Förra hösten berättade vi om Margareta Hansson från Sundsnäs utanför Boden som körde skogstraktor redan 1967. Då var hon enligt vad tidningarna skrev första kvinna i landet att livnära sig som skogsmaskinförare på heltid.
53 år efter att den i dag 81-åriga Margareta Hansson bröt ny mark följer nu många unga kvinnor den väg som hon en gång trampade upp.
– Det är ju roligt att fler upptäcker det här jobbet. Det här klarar en kvinna minst lika bra, säger hon.
18-åriga Vera Wiippa gick ut Kalix naturbruksgymnasium i våras. Sedan ett knappt halvår kör hon en skotare åt skogsbolaget Sveaskog.
– Jag har börjat att köra lite skördare också för det är ju bra att lära sig det också, säger hon.
Den här novembermorgonen är förhållandevis ljus. Och 18-åriga Vera Wiippa kan passa på att njuta av solstrålarna som träffar henne, timret och maskinen.
Hon är precis i färd med att lasta av ett lass med krokig och rätt eländig contortatall som Sveaskogs föregångare Domänverket planterade under 70-talets slut och 80-talets början.
– Allt det här ska bli massa, säger Vera Wiippa och lägger handen på en av stockarna.
Stockarna må vara krokiga men doften är det sannerligen inte något fel på.
– Jag älskar den här doften. Jag trivs verkligen att vara i skogen.
Vera Wiippas uppgift är att lasta och transportera timmerstockar från skogen. De lastar hon sedan av intill en skogsbilväg där timmerlastbilarna sedan kan lasta för vidare transport.
Vera Wiippa är nu inne på femte månaden som skogsmaskinförare.
– Jag tycker att det är jättekul. Och det är ett ganska fritt jobb. Visst, man är ensam när man är ute med sin maskin i skogen. Samtidigt tycker jag att just det är ganska skönt, säger hon.
Med några smidiga kliv är hon uppe på den stora gröna skördaren. Beviset på att branschen alltjämt är kraftigt mansdominerad kommer när Vera Wiippa sätter sig tillrätta i skördarens förarstol. Hytten är anpassad efter en mans kropp och hon når inte ner med fötterna till golvet. I stället har man låtit tillverka en förhöjning för att hon ska kunna sitta bra.
– Och så en klots på pedalen för annars skulle jag inte nå till den heller, säger hon och ler.
Vera Wiippa har valt skogen som arbetsplats.
Med de små justeringarna fungerar hennes arbetsplats ändå bra. Att hon nu hamnade i skogsnäringen är enligt henne mer en tillfällighet.
– När jag skulle söka till gymnasiet visste jag inte vad jag skulle gå. Mina lärare i grundskolan trodde att naturbruks skulle passa bra för mig. Och så blev det så.
Det är ett arbete där man inte får ligga och dra sig på morgonen. Passen är uppdelade i ett förmiddagsskift och ett eftermiddagsskift. Maskinerna står bara stilla några timmar under natten och Vera Wiipas arbetspass börjar redan klockan fem på morgonen.
– Men då slutar jag två och har sedan en hel del ledig tid. Men det gäller att ha pannlampa när man ska hitta maskinen. Och just den här tiden är det extra mörkt, säger hon.
Innan timret transporteras vidare mot sågverk eller pappersbruk ingår det i hennes arbetsuppgift att märka några av stockarna.
Vera Wiippa är ensam tjej i just det här maskinlaget.
– Jag har väl inte fått så många reaktioner. Det verkar ändå som om många tycker det är roligt att det också finns tjejer som kör maskin i skogsbruket.
Hon vill nu arbeta och lära sig det här yrket. I förlängningen finns också funderingar på att fortsätta att studera.
– Det lär i sådana fall bli någonting med anknytning till skogen. Men jag vet ännu inte riktigt till vad. Det här kommer alltid att vara en bra erfarenhet som jag bär med mig ifall jag väljer att gå vidare, säger hon.
En gång i tiden hade skogstraktorerna stora spakar. I dag manövreras maskinens kran istället med hjälp av små finklänsliga rörelser.
Vad har du att säga till andra tjejer som funderar på det här yrket?
– Att de ska prova på. Och våga testa. Jag själv älskar att vara ute i skogen och i naturen. Med det här jobbet får jag vara här varje dag.