I en hundgård står en finsk spets som skvallrar om att någon rullat in på gårdsplanen i byn Bäckesta, utanför Övertorneå. Maria Furmark öppnar dörren till den gamla släktgården som funnits i hennes familj i generationer. När hon bott i Luleå har hon tillbringat sin lediga tid på platsen, nu bor hon här permanent.
– Att vakna och få sitta i det här fönstret, se älven och dricka kaffe på morgonen. Det känns bra, säger hon.
Maria Furmark har vuxit upp i Haparanda men har rötter i Pello och Hietaniemi. Hon berättar att hon redan som liten följde med sin pappa på jakt och fiske.
– Från Haparanda åkte jag hit varje helg och var med pappa i skogen.
Efter gymnasiet ville hon ha ett jobb ute i naturen och efter en sommar på lantmäteriet i Haparanda föll valet på att bli just lantmätare.
– Sedan har jag jobbat hela mitt yrkesverksamma liv med Norrbotten som utgångspunkt, säger hon.
Efter flera år i Haparanda följde jobb i Luleå både på lantmäteriet och deras utlandsbolag.
– Jag jobbade jättemycket utomlands, bland annat i Ryssland i sex år, och lärde ryska geodater använda svensk GPS-utrustning.
– Nu känner jag bara ”hur kunde jag flyga där kors och tvärs Aeroflot i Ryssland”. På den tide...Det var hundvalpar och getter i planet ibland.
Från lantmäteriet gick Maria Furmark till dåvarande Banverket för att arbeta med bland annat marklösningsfrågor. Sedan följde år i en industriell produktionsvärld på Vattenfall där hon både varit dammsäkerhetschef och tillförordnad chef på projekt och teknik vid bolaget. Men en slags vändning kom genom pandemin.
– Jag kände att jag kan inte sitta i en lägenhet i Luleå och jobba så jag jobbade härifrån i två år. Jag hade alltid min personal i hela landet så jag hade inte förmånen att vi fick sitta ihop.
När det mesta började återgå till läget innan pandemin var det en tanke som slog henne.
– ”Hur skulle det vara om man ändå skulle försöka bo här?” Och så kom det här jobbet ut.
Efter ett samtal med kommundirektören blev Maria uppmanad att söka tjänsten som teknisk chef. Det är ett jobb hon nu haft sedan i mars.
– Det där steget som först kändes så stort, ju mer jag funderade på det desto mindre blev det.
När hon tittar tillbaka känner hon att hon i sitt nya uppdrag har nytta av tidigare erfarenheter.
– Jag känner att jag behöver den ryggsäcken jag har med mig och får använda verktygen varje dag. Det är lite kanske att cirkeln är sluten.
Det finns vissa saker med Luleå som hon kan sakna. Som hockeyfan med årskort till Luleå hockeys matcher är SM-finalerna en sådan sak.
– Men jag tänker att, jag har ju alltid kört därifrån och hit. Nu kan jag köra härifrån och dit när jag vill.
Samtidigt menar hon att hon på något sätt alltid känt att tiden i Luleå var tillfällig.
– Det har inte varit frågan om jag ska flytta hem igen utan när.
Vad är det med det här och Tornedalen du längtat efter i alla år?
– Jag har ju kört upp hit nästan varenda ledig helg och semester, jobbat med huset och gården och renoverat. På något sätt har jag längtat efter tiden när man kan vara här och få vardagen här.
– Jag har inte fått prata finska i Luleå heller under många år, sedan har jag mina syskonbarn nära här. Det är nog mer att komma ut och vara nära markerna där man vuxit upp.