En mil norr om Övertorneå och drygt två mil söder om polcirkeln ligger Hanhivittikko fäbod. Solen lyser fortfarande starkt, trots att tiden på dygnet kan beskrivas som kväll. Ljuset ligger lågt och skapar ett sken över de små husen som är omgivna av grönska.
– Ja, det är väldigt vackert så här på sommaren, säger Isak Jakobsson och viftar med handen i luften för att några av knotten som yr runt omkring honom ska försvinna.
Isak är 18 år gammal och har just avslutat sitt feriejobb på fäboden. Han har jobbat här fyra år i rad.
– Det blir ju lätt så när man trivs på en arbetsplats – man stannar gärna kvar, menar han.
En fäbod är en anläggning som man förr använde under somrarna och som var belägen kring betesmarkerna. Ofta var det ett längre avstånd till själva lantbruksgården och då behövde bönderna och deras familjer en enklare boning nära sommarhagarna till sig själva och djuren.
– Hanhivittikko fäbod användes fram till 1965 och togs i bruk på 1860-talet, så den var igång en väldigt lång tid, berättar Jan-Ola Ersson, som i sex år jobbat med att sköta verksamheten kring och med fäboden.
Han fortsätter:
– 2002 utnämndes den även till ett kulturreservat. Man kan hyra en av stugorna över natten och prova på att bo här, det är tämligen populärt bland tyskar.
Att Hanhivittikko fäbod är ett kulturreservat, och inte vilket kulturreservat som helst utan Norrbottens första, kan man förstå när man ser hur välbevarat allt är.
På ängen innanför de traditionellt byggda gärdsgårdarna runt om timmerstugorna sticker små träskyltar upp. På dessa står det bland annat Prästkrage, Rallarros och Låsbräken – artnamn på olika blommor.
– Just Låsbräken är lite speciell, arten är rödlistad och ses som sårbar. De växer vanligen på magra betesmarker som här. På våren har vi även vitsippor på slätten, det är också ovanligt här i Norrbotten, säger Jan-Ola och pekar bort mot en skogsslänt.
De små timrade stugorna har under många år utstått väderförhållanden av alla dess slag. Kalla vintrar och mycket snö, regnoväder, stormande vindar och som just den här kvällen: 27 graders värme och strålande sol. Avtrycket tiden har lämnat på husen är främst att fasaderna grånat på ett sätt som Jan-Ola tycker är fint.
– Ytorna är väldigt naturliga och kraftfulla, det gillar jag, säger han och drar bort kilen som håller dörren till ladan stängd.
Inne i det mörka rummet finns två fjällkor. Den ena ligger ned och verkar sova medan den andra står upp och nyfiket kikar fram. Tidigare under dagen har de varit ute och medverkat i en av aktiviteterna på Hanhivittikko fäbod – kobingo.
– Vi hade markerat ut hundra rutor i kohagen med kalk. Sedan lät vi besökarna satsa på dem, tjugo kronor per område. Efter det släppte vi ut en ko i taget. Den person som hade lagt pengarna på den ruta som kon först sket i fick ta hem potten, berättar Jan-Ola Ersson.
– Det hela blev väldigt lyckat och vi fick fram en glad vinnare.
Men nu har korna tagit kväll, de trivs inne i ladan där det är mycket mer svalt än på utsidan. Även den ko som först tittat intresserat på Jan-Ola vänder bort huvudet och låter det sjukna ned en aning mot golvet.
– God natt korna, säger Jan-Ola när han säger dörren och återigen placerar kilen på rätt plats.
Solen har liksom kons huvud närmat sig marken lite mer, men så här nära polcirkeln kommer den fortsätta lysa upp landskapet hela natten.