– VI KAN HA HAMNAT i en krissituation.
Markus Fagervall tittar sökande in i skafferiet efter kaffepaketet. Det är fredag och Idolvinnaren från 2006 är på tillfälligt besök i föräldrahemmet i Övertorneå. Den i dag 30-årige kockstudenten är här för att fortsätta arbetet med sitt nya musikprojekt. Det som startade med ett önskemål från en konsertarrangör och som börjat växa till någonting betydligt större.
Markus Fagervall slog igenom med dunder och brak när han vann den tredje säsongen av Idol med låten Everything Changes. Den då 24-årige sångaren hade tidigare släppt två fullängds-CD och en EP med indierockbandet Liquid Scarlet, men det här var någonting helt annat. Efter finalen den 1 december var ingenting längre som förut. Plötsligt var den okände Övertorneå-sonen Idol-Markus med hela Sverige.
Segern innebar skivkontrakt och albumet Echo Heart som under tre veckor låg etta på Sverigetopplistan. Markus Fagervall följde upp succén med en turné genom hela landet. 2008 kom uppföljaren Steal My Melody där Idol-vinnaren visade upp en mjukare sida. En stil som inte föll kritikerkåren i smaken.
TROTS DE SJUNKANDE betygen fortsatte Markus Fagervall att vara ett välkänt namn på den svenska stjärnhimlen. I december 2008 vann han Stjärnor på is tillsammans med konståkaren Johanna Götesson och blev underhållningsprogrammets enda vinnare eftersom det bara sändes under en säsong.
Nästa projekt i karriären var 27 Club. Tillsammans med artistkollegorna Louise Hoffsten, Conny Blom, Freddie Wadling och Jan Åström framförde Markus Fagervall låtar av artister som Kurt Cobain och Janis Joplin på Maximteatern i Stockholm. Det var hösten 2010 och det var här någonstans bensinen tog slut.
NÄR RIDÅN gick ner för sista gången i december visste inte Markus Fagervall att det skulle dröja två år innan han ställde sig framför en publik igen.
– Jag kände att jag inte klarade av att gå vidare till någonting nytt, jag var inte samlad i mig själv. Jag behövde tid att landa efter allt som hänt sedan 2006 och Idol. Jag spretade åt alla håll och jag tror att det syntes på mig att allting inte stod rätt till.
Markus Fagervall bestämde sig för att ta ett steg tillbaka. Han reste runt i Asien och flyttade sedan till Umeå där han började utbilda sig till kock. Nästa sommar är han klar med skolan men om det kommer att leda till ett heltidsjobb är inte helt självklart för honom.
– Vi får se vad som händer, säger sångaren och berättar att han aldrig slutat skriva musik.
Mycket som kommit fram de senaste åren har dock hamnat i papperskorgen. Skrivandet har i stället fungerat som en renande process där han fått ur sig det gamla för att kunna gå vidare mot det nya.
MARKUS FAGERVALL HAR till slut fått ordning på kaffet och fyller kopparna samtidigt som han slänger ut en varning.
– Jag kan inte lova att det smakar så gott, jag är inte så bra på den här kaffebryggaren, säger han och ler.
VI HAR SATT OSS ner vid köksbordet i Borohuset som föräldrarna byggde 1990 när familjen flyttade till Tornedalen från Kiruna. Bredvid Markus sitter Tony Björkenvall. Sångaren i Kirunabaserade Willy Clay Band som betyder allt för Markus Fagervalls musikaliska kreativitet just nu.
De träffades första gången för tre år sedan. Tornedalsfesten arrangerades på Kulturens hus i Luleå och Markus Fagervall klev upp på scenen och körde några låtar tillsammans med Kirunabandet. Det klickade direkt mellan de båda sångarna och samarbetet beskrevs som en succé. Både Markus Fagervall och Tony Björkenvall kände att de fungerade bra ihop även vid sidan av scenen. Som två kompisar som känt varandra hela livet.
Spelningen på Kulturens hus fick ingen direkt fortsättning och de båda sångarna hade ingen kontakt med
varandra – fram till februari i år.
Markus Fagervall och Tony Björkenvall kontaktades då av Thomas Olofsson, en av arrangörerna bakom Tornedalsfesten 2012, som berättade om önskemålet att se de båda tillsammans på scenen igen – som en duo.
FÖR TONY BJÖRKENVALL presenterades idén vid rätt tidpunkt. Willy Clay Band hade precis tagit en välbehövlig paus efter att medlemmarna känt att de kört fast. Han var personligen inte less på musiken men hade många låtidéer som inte fick plats inom Kirunabandets musikaliska ram.
Markus Fagervall beskriver de första telefonsamtalen mellan dem som lite kusliga. Kemin infann sig direkt och det fungerade nästan för bra för att vara sant.
– Vi pratade inte bara om musik utan mycket handlade om var vi befann oss i livet och om vad vi upplevt. Om relationer och våra erfarenheter av musikbranschen. Av samtalen så fick vi idéer och jag minns när Tony plötsligt sa ”men vi skriver ju låtar redan nu”.
FÖRSTA MUSIKALISKA mötet skedde i Luleå i somras. Markus Fagervall hjälpte sin syster Mariana med att byta fasad på huset och bodde under byggtiden i en husvagn på gården. Tony Björkenvall tog ledigt från taxikörandet i Kiruna för att under två dagar spela gitarr och sjunga med den förre Idolvinnaren.
Precis där, i en Cabby årsmodell -91, tog duon de första gemensamma stegen. Med vänskapen och sina tidigare telefonsamtal som grund började de skapa musik.
– Vi tittade på varandra och sa att nu gör vi någonting tillsammans och skiter i alla regler, berättar Tony Björkenvall.
Förbipasserande på gatan fick höra prestigelös musik strömma ur husvagnen. Musik direkt från hjärtat utan tanke på topplistor eller andras tyckande.
Trots olikheterna i rösterna så fungerade stämsången över för väntan.
– Du har lite vintantsrossel medan jag är den där kyrkogossen med ljus klar röst, säger Markus Fagervall skämtsamt och tittar på sin kompanjon.
Även instrumentalt fungerade det bra och de insåg snabbt att det kändes för bra för att stanna vid bara en spelning.
DE HAR NU tio färdiga låtar och om allt går som planerat släpps materialet på skiva i början av 2013. Tanken är att påbörja inspelningarna i norska Halden redan den här månaden.
I samma studio där Willy Clay Band spelade in minialbumet EP 2006.
Många har frågat hur de låter. Vilka de liknar. Markus Fagervall säger att han fortfarande är för nära musiken, att han ännu inte fått en överblick för att kunna ge en rättvis beskrivning. Tony Björkenvall nämner Simon and Garfunkel. Inte för att det är hela sanningen utan för att de ligger närmast till hands.
– Det är nog omöjligt att inte dra paralleller mellan oss eftersom vi också kör mycket tvåstämmigt. Men oftast är det andra som brukar vara snabba på att berätta var man ligger musikaliskt. I grund och botten är det ganska enkelt, vi gillar melodier.
DE HAR LÅTIT branschfolk lyssna på deras låtmaterial och fått tummen upp – det här är musik som går att sälja.
Receptet för att slå igenom innehåller fyra ingredienser. En bra låt, rätt kontakter, bra tajming och tur, enligt duon.
– Det svåra är att lyckas med alla fyra samtidigt, säger Tony Björkenvall.
Duon har haft flera skrivarhelger under året. Dels i Övertorneå men även i Lainio där Tony har sina rötter. Tornedalsbyn där man inte ens hör hundar skälla enligt hans egen beskrivning.
Markus Fagervall fattade genast tycke för byn trots att han drabbades av en lättare form av björnfrossa.
– Vi var ute och gick i skogen en dag och det var helt knäpptyst. Då säger Tony att det kan finnas en och annan björn i området. Jag blev skiträdd och gick omkring och klappade händerna och skrek för att jag hört att de är så man ska göra, säger Markus och skrattar.
– Det måste ha sett jäkligt konstigt ut. En människa som är mitt ute i ingenstans och samtidigt är paranoid.
MARKUS FAGERVALL SÄGER att han hittat känslan som han tappade efter Idolcirkusen. Glädjen är tillbaka.
– Nu kan jag sitta med gitarren på sängkanten i Umeå och ringa Tony i Kiruna och säga ”lyssna på den här
grejen”.
Tony Björkenvall nickar instämmande och säger att han känner igen sig.
– Man hinner inte njuta av det man får uppleva eftersom det är så mycket som händer runt omkring en hela tiden. Till exempel när vi spelade med Willy Clay Band i Glasgow och publiken sjöng med i låtarna. Det är först nu man insett vilken grej det var. Att vi faktiskt spelade där för första gången och att de kände igen låtar som man själv snickrat ihop under ångest i källaren på Blockvägen i Kiruna.
FÖRUTOM VÄNSKAPEN och musiken så finns det en annan sak som förenar dem.
Nervositeten.
– Vi är tyvärr väldigt lika på den punkten, vi är vrak fem minuter innan en spelning. Jag springer på toaletten och skvätter som en irländsk setter innan jag ska gå upp på scen, säger Tony Björkenvall.
De är överens om att nervositeten är lättare att tygla om det är en publik på 10.000 personer än om det är 50 stycken som sitter och väntar i en knäpptyst sal.
– Jag fattar inte det där, det blir som aldrig bättre, säger Markus Fagervall och skrattar. Man målar alltid upp ett worst case scenario. Att man ska få en kniv i ögat eller att man ska börja spy.
Båda två hatar också att skriva under tvång, att tvinga fram låtar när det inte finns inspiration. Båda har gjort det och båda njuter av att slippa det. I stället tar de en promenad eller ställer undan gitarrerna och bara pratar.
Det här är ett musikaliskt äventyr som de vill uppleva utan negativ press. Bara glädje och ärlighet.
Mot sig själva och musiken.
– Det spelar ingen roll hur långt det här kommer att bära, det är redan en vinst för oss, vi har redan vunnit, säger Markus Fagervall.