En redig filmpremiär

FILMEN Jag reder mig nog, baserad på Gerda Anttis bok, har haft världspremiär på Röda Kvarn i Övertorneå.
Regissören Maria Weisby, Gerda Antti och producenten Anita Oxburgh
tyckte att spelplatsen för premiärvisningen var väl vald. 

ÖVERTORNEÅ2003-10-04 06:30
Och den film som vi talar om är Jag reder mig nog, som är gjord utifrån Övertorneåfödda Gerda Anttis bok med samma namn. Gerda Antti själv berättade innan visningen att det som driver henne att skriva är ilska och upprördhet över saker och ting i samhället. Bakgrunden till Jag reder mig nog, var enligt henne hennes egen förlust av sin man. <br> ? Han dog och förlusten innebar ett ras för mig, så som det är för varje människa som drabbas av en sådan katastrof, berättar författarinnan.<br>Men boken och filmen handlar också mycket om skuldkänslor, krav och förväntningar, om att kärleken inte alltid är så enkel, men den speglar också mycket av det som Gerda Antti själv berättar om sin egen syn på livet.<br> ? På min dator där hemma står ? ångest och jävlar anamma. Har man bara det första går det åt helsicke, men har man båda så går det riktigt bra, säger hon, där hon sitter på bioscenen i lokalen som hon kallar för sitt drömställe i ungdomen, nämligen Röda Kvarn i Övertorneå där det visats film sedan 1916. Tyvärr inte så ofta längre, men fortfarande vid speciella tillfällen.<br>Gerda Antti berättar, utan att tveka, om förälskelser som hon haft på bion och faktiskt om fascinationen av film.<br> ? Det var vid sidan om biblioteket det bästa man hade på fritiden. <br>Hon konstaterar att hon, trots alla böcker hon skrivit aldrig kunnat föreställa sig att någon av dem skulle bli film och att den dessutom skulle spelas in och upp i barndomskommunen Övertorneå.<br> ? Nej, fast som ung ville man ju bli sedd, bli något speciellt. Det tror jag gäller alla ungdomar, säger Gerda.<br>Hon skriver just nu på en novellsamling och fram till helt nyligen satt hon som nämndeman i Hovrätten.<br> ? Det var fram till att jag fick sparken för att man anser att de över 65 inte har något omdöme. Det är ju helt tokigt, säger Gerda Antti och man kan snabbt konstatera att den här damen verkligen inte har slutat att vara varken arg eller upprörd ? vilket känns tämligen förlösande.<br>Hon skräder inte orden med vad hon tycker i olika saker. Mikael Niemis bok Populärmusik från Vittula tycker hon inte var särskilt lysande, hon tycker inte om Tornedalingars sätt att tycka synd om sig själv och tror att sörlänningar har fördomar mot bygden.<br> ? Jag känner inte igen mig i beskrivningen av det förtryck man talar om när det gäller till exempel finskan. Det är väl klart att man ska lära sig svenska när man bor i Sverige, säger Gerda Antti med eftertryck.<br>Hon säger dock att uppväxten i Tornedalen präglat henne starkt. <br> ? Det märks i det jag skriver. Människor här krånglar inte till det, spär inte på med superlativ, utan det är rakt och enkelt. När jag flyttade söderut hade jag aldrig hört ordet underbart användas. Där nere säger man så jämt och det stämmer ju inte. Det kanske bara är fem saker under ett helt liv som är underbart, säger Gerda Antti.<br>Hon berättar om sina tankar kring hur manusförfattaren Görel Hallström och regissören Maria Weisby handskat med hennes bok när de gjort filmen.<br> ? De blev kanske lite ledsna när jag sa att jag inte mådde så illa när jag såg den. Att jag tyckte att den var ganska bra. Det kanske är ett Tornedalskt sätt att säga att det är en bra film, säger Gerda Antti med ett skönt skratt.<br>Detta var innan filmvisningen och då berättade också filmens producent Anita Oxburgh och regissören Maria Weisby om jobbet med filmen.<br> ? När vi fått förfrågan från Anna Pontén på Filmpool Nord, och visste vilken bok det handlade, kom vi snabbt fram till att det var bokens första 40 sidor som skulle utgöra filmen. Det fanns en film i den, säger Oxburgh.<br> ? Jag har läst jättemycket av Gerda Antti och faktiskt så hade jag hennes novellsamling på nattduksbordet när förfrågan kom. Jag tycker om hennes sätt att skriva. Hon skriver om känslor utan att bli sentimental och om svåra saker på ett avskalat sätt. Som person är hon också direkt, vågar säga saker som inte alltid är politiskt så korrekta, säger Maria Weisby förtjust.<br>Det raka sättet hos Gerda Antti blev också påtagligt under filmarbetet.<br> ? Hon sade direkt vad hon inte tyckte var bra i det första manuset. Hon tyckte att vissa saker var så jamsiga och vi gav henne rätt utan att tveka. När hon sett filmen första gången sade hon sig inte sakna något. Och så sa hon spontant att ?jag skulle kanske inte ha skrivit boken så lång? och det får man väl ta som ett gott betyg, säger Maria Weisby. <br>Hon liksom Anita Oxburgh säger sig ha blivit betagna av naturen i Tornedalen.<br> ? Det är så oerhört vackert här och när vi rekade inspelningsställen fann vi att Gerda nog präglats av de här vyerna i sitt skrivande, säger Maria Weisby.<br>När väl filmen började rulla på den vita duken var samtliga bänkar i Röda Kvarn upptagna av speciellt inbjudan gäster. En av dem var Gerda Anttis barndomskamrat Märtta Laaksonen, som sade sig vara väldigt stolt över sin vän.<br> ? Jag förstod att Gerda skulle bli författare för hon läste jämnt när hon bodde här. Och det är fantastiskt roligt att få uppleva det här, att få se att hennes bok har blivit film, säger Märta Laaksonen.<br>Hon berättar att de båda alltid träffas när Gerda besöker Övertorneå.<br> ? Vi har så roligt tillsammans och i filmen så känns hennes sköna humor igen. Det är en riktigt bra film, säger Märta Laaksonen.<br>De flesta i publiken på premiärkvällen hade själva medverkat i filmen och de flesta verkade tycka att filmen var bra:<br> ? En fin film. Det känns konstigt att se sig själv och man tittade mycket på vyerna, skulle vara roligt att se den en gång till för att ta ännu mera del av handlingen. Jag har läst boken och jag tycker att filmteamet har gjott en bra tolkning, säger Maarit Enbuske, som hade några statistroller i filmen.<br>Dottern Sandra Enbuske, 14 år har inte medverkat men gick på premiären för att se alla bekanta som var med.<br> ? Det är ju roligt att man spelade in filmen här eftersom att hon Gerda Antti kommer härifrån. Jag tyckte att filmen var ganska bra.<br>På frågan om kvinnor i dag kan känna igen sig i den bild som ges, även om det hela speglar förhållanden under 1970-talet, säger Ann-Jeanette Norberg:<br> ? Ja, absolut. Det har trots allt inte hänt så mycket, särskilt inte här. Det är mycket avundsjuka och att alla håller reda på alla, på både gott och ont, men det är roligt att filmen gjordes här, det tror jag betyder mycket även för Gerda Antti själv.<br>Och jodå, det var en mycket glad författare som stegade fram till scenen efter filmen och angeläget berättade vad hon tyckte om filmen:<br> ? Första gången tyckte jag att den var ganska bra, nu när jag sett den andra gången tycker jag att det är en himla bra film.<br>Det var ingen i salongen som tvivlade på att hon verkligen menade vad hon sade. <br>Armi Rousu<br>armi@kuriren.com<br>0927/501 20KURIREN.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Övertorneå