Äras dem som äras bör

Ni kanske läste notisen i Norrbottens-Kuriren. En älgjägare hade insjuknat under jakten ett par mil norr om Övertorneå och blivit liggande i skogen. Efter att jaktkamraterna förgäves sökt efter honom larmades polis och sent på kvällen, vid 23-tiden återfanns han av hundföraren Ingemar Gustafsson och hunden Bamse från Luleåpolisen. Mannen hade då legat i 14 timmar och när han återfanns var han nedkyld och medtagen, men vid liv. Då var det bara några minusgrader, men natten därpå blev det kallt och snödrev förintade alla spår. Det lyckade eftersöket räddade troligtvis livet på älgjägaren. Glatt och känsloladdat möte Det var en i raden av tillfällen då polisen tar hjälp av sina hundar vid eftersök av försvunna personer och Sune Krypsjö, 62 år, som är den jägare som notisen handlade om, är i dag lycklig över att Bamse lyckades nosa sig fram till honom. Vi var med då Ingemar Gustafsson och kollegan Martin Asplund från Haparandapolisen hälsade på honom hemma i bostaden i Övertorneå. Det blev ett känsloladdat men ömsesidigt glatt återseende. ? Det var bra att ni hittade mig, sade Sune Krypsjö och sände de båda en tacksam blick. Följde älgspår De båda hundarna Bamse och Baskerwill fick en rejäl klappomgång båda två och Sune berättar om det som hände. ? Jag såg några älgspår och följde dem. Men efter bara en och en halv timme tog krafterna slut. Benen bar mig inte och jag ramlade ihop på marken. Jag steg upp säkert 50 gånger, men föll bara ner igen. Det var tur att jag inte slog huvudet, för jag ramlade bakåt varje gång, berättar Sune Krypsjö. Han hade en kommunikationsradio på sig, men batterierna var slut och därmed kunde han inte ropa på sina kamrater via radion. De i sin tur hade haft problem med radiokommunikationen under dagen och reagerade därför inte på att de inte hört något från Sune. ? Jag hörde grabbarna från vägen vid ett tillfälle, men just då hade jag inga krafter att ropa på dem. Till slut skickade jag hunden till kojan och när kompisarna sett att den kommit tillbaka utan mig, förstod de att något hänt, berättar Sune Krypsjö. Vid ett tillfälle sköt han ett skott i hopp om att jaktkamraterna skulle reagera, någon hade hört skottet, men inte förstått att det var ett rop på hjälp. Martin Asplund, som var den hundförare som först kom till sökområdet fick information och guidning i området av jaktledaren Ingemar Björnfot och snart såg han också spår som han förstod tillhörde den eftersökte. Värdefull information ? Sunes jaktkamrater hade gjort det bra genom att inte trampa runt för mycket i området. De hade märkt ut var de hade följt hans spår, så det gick bra för oss att ta vid. Det hade dock börjat driva och när han gått ut på myren var spåren översnöade. Jag visste att Ingemar var på väg med Bamse, så jag inväntade honom, berättar Martin Asplund. När väl Ingemar Gustafsson kom till platsen kammade han av myrområdet för att försäkra sig om att Sune Krypsjö inte gått dit. ? Den lokala informationen som vi fick av Ingemar Björnfot var guld värd. Vi fick också höra att det fanns fotspår vid övergången till en väg. De syntes mycket svagt och hunden fick nog mest vittring på avskrap från kläder i träd och buskar. Plötsligt så ville hunden vika av från spåret och sprang iväg en bit. Jag vågade inte lämna spåret utan kallade tillbaka honom, men det visade sig att han känt Sune redan där. För när vi gick en bit till, i en svag u-sväng så kom vi så nära att jag hörde honom ropa ?Pojat, pojat?. Det var en riktigt skön känsla att se att han var vid liv och vid relativt god kondition, säger Ingemar Gustafsson med ett brett leende. Platsen där Sune Krypsjö hittades var omkring 400 meter från en skogsväg som man kunde köra med en fyrhjuling på. I väntan på hjälp gjorde man upp eld där han kunde värma sig och han fick varm chokladdryck. ? Vi kunde prata med varandra och skoja också lite, Sune var tagen, men vid gott mod, berättar Ingemar Gustafsson. ? Jodå, jag var helt säker på att grabbarna skulle hitta mig. Jag hade som tur varockså mycket kläder på mig så jag frös inte så förfärligt. Fast jag kände att benen och händerna hade svullnat upp, säger Sune Krypsjö. Skjutsades till vårdcentralen Han bars till en fyrhjuling med vilken han skjutsades till närmaste väg. Där hämtades han upp av ambulans för transport till vårdcentralen. Efter drygt en vecka fick han komma hem, bättre, men utan att veta exakt vad som gjorde att han blev så där sjuk. Fortfarande drygt två månader efteråt har han problem med kraften i benen och han har fått åka in till vårdcentralen ett par gånger, men han är trots allt glad över att vara vid liv och förhoppningarna om att kunna vara med i nästa års älgjakt är stor. ? Det är klart att man vill det när man har hund. Jag hoppas få hjälp med att få igång benen, säger han och tackar än en gång sina räddare. Hundarna ska ha äran Enligt Ingmar Gustafsson är det roligt att få återse människor som man lyckats hjälpa. ? Det är en sorts bearbetning även för mig, för när man är mitt i uppdraget så arbetar man rutinmässigt, men när man väl kommer hem och går igenom det som hänt slår det en hur små marginalerna är egentligen är. Desto mer fantastiskt är det när det går så här som i Sunes fall och de som ska äran är ju hundarna för de gör ett fantastiskt jobb, säger Ingemar Gustafsson ödmjukt. Fotnot: Det finns elva polishundar i länet som är utbildade på både eftersök av människor och på narkotika. Dessutom finns två bombhundar i Luleå.