Den fasansfulla upplevelsen ägde rum på förmiddagen den 13 december 1995, under en tid då mängder av rån hade utförts i Sverige. Själv hade Maria jobbat 8 år som kassörska på posten i Överkalix och var mamma till två små barn. När hon 25 år senare står där allt utspelade sig återkommer minnesbilderna.
– Jag hade varit på barnens luciafirande, precis låst upp dörren och satt i en kassa med ryggen mot ingången. Så hör jag snabba, hårda steg. Mitt på golvet bland kunderna ställer sig sedan två maskerade män och uppmanar alla att sätta sig samtidigt som de skjuter ett varningsskott i taket.
På sig har rånarna neddragna luvor med hål där bara ögonen syns. Den ene håller i ett skarpladdat automatgevär – en syn som Maria först tycker känns overklig:
– Men när han skjuter genom skyddsglaset två decimeter från mig fattar jag att det är på riktigt. Allt går sedan väldigt fort.
Sekunden efteråt hoppar den andre rånaren in genom postluckan och uppmanar henne att gå till valvet – vilket hon gör. Där öppnar hon först skåpet med mynt för att tiden ska gå, sedan det med sedlar. Samtidigt memorerar hon rånarens kännetecken:
– Men när en kvinnlig kund med ett barn reser sig och går ut blir jag helt kall och tänker att ”vad gör rånarna nu”. Tack och lov hände inget.
Efter att även ha krävt den utländska valutan som förvaras i en vagn – vilket Maria tycker tyder på rekande – försvinner rånaren istället tillbaka över disken och ut med den som hållit vakt. I NSD står det dagen efter att en av dem först önskar en manlig kund god jul. Totalt uppskattar Maria att allt bara tog några minuter.
– Men man blir så fruktansvärt rädd. Så det kändes som evigheter. Jag kissade nästan ner mig. Tankarna blir också så konstiga. Jag vet att jag tänkte att ”bara han inte tar mammas fina guldhalsband” som jag bar. Men mest rädd var jag för att bli tagen som gisslan. Då hade jag nog dött av rädsla.
Under åren har hon funderat på vad som hänt ifall någon stått vid paketavdelningen där kulan som sköts genom glasrutan hamnade – och på hur hon själv kunde bete sig så samlat:
– Men den där tiden var det ju otroligt mycket post- och bankrån. Så vi hade fått lära oss hur vi skulle agera och det satt i ryggraden.
Efteråt låste personalen in sig och kunderna tills postens krisgrupp kom. Senare deltog Maria vid rättegången där rånarna dömdes till nio respektive sex års fängelse för bland annat grovt rån.
– Det var intressant att se hur rättsväsendet fungerar, trots att jag även kände en viss oro kring den personliga integriteten.
Hur kändes det att se rånarna utan masker?
– De verkade helt oberörda. Så jag hade nog hellre avstått. Jag ville nog inte se människorna bakom.
Överlag upplever Maria att hon har klarat traumat bra – och även kommit stärkt ur det:
– Från början kunde jag knappt tänka på något annat. Jag hade också lock för öronen i flera veckor av ljudet från skotten. Gav barnen ifrån sig ett skarpt ljud som påminde om det kunde jag bli jättearg. Men allt bleknar med tiden. Fast jag tänker fortfarande ofta på det, och står en okänd bil länge utanför banken kollar jag registreringsnumret.
Maria har under många år jobbat på bank.
Är du rädd för ett nytt rån?
– Nej, det är ju andra tider nu. Pengar används ju nästan inte längre, säger Maria Fältmark.