I många år har hon och väninnan Elsie Persson haft som sitt stora sommarnöje att slå sig ned på de röda skinnsätena och dra iväg på utflykter i den prominenta, amerikanska kärran: en grå-blå-lackerad Cadillac Sedan de Ville från 1990. På senare år har det främst blivit resor i de egna trakterna, men även till Finland.
– Men nu har det ju inte varit så lätt att åka någonstans på grund av coronan. Så det här blir faktiskt första turen för i år, säger Stina och låter inte så lite förväntansfull.
Även om Elsie inte delar hennes stora bilintresse vittnar bägge om att känslan i en sådan här bil är speciell.
– Stina kör så lugnt, och sedan sitter man ju så skönt, säger Elsie.
Att de sedan väcker en del uppmärksamhet när de kommer rullande – inte minst bland lite yngre ”bilburen ungdom” – har duon vant sig vid.
– De brukar vinka när de ser att det är två gamla tanter som kommer, säger Stina muntert.
Någon riktig raggarbilsträff har det inte blivit – ännu. Men för några år sedan råkade de hamna i en raggarbilskortege, vilket båda tyckte var skoj. Ett annat roligt minne är när de hade styrt kosan till en kyrkokonsert, parkerat bilen på torget, kom ut och en hel hop unga hade samlats runt bilen.
– De blev långa som kor i synen. De tänkte nog att ”är det de där tanterna som kör bilen”, säger Stina och skrattar.
Hur många mil har blivit totalt genom åren eller hur många bilar hon haft vet hon inte.
– Men den här bilen ägs av min son Leif. Och så lånar jag den på somrarna.
Första gången Stina rattade en Cadillac var när hon som 20-åring hade åkt från Leksand till Mora för att besöka dåtidens skidhjälte Mora-Nisse tillsammans med ett par hon kände. Vid ett restaurangbesök blev mannen så pass rund under fötterna att han inte kunde köra hem själv:
– Men då sa jag att jag har kört traktor och pappas bil, och det gick ju vägen…
Den här dagen är målet Stinas barndomshem i byn Storbäcken några mil bort. Och visst blir lite äventyr även nu. För när den grå-blå pärlan ska startas visar sig batteriet ha laddat ut – antagligen för sommarens få körtimmar. Det bekymrar emellertid inte de coola damerna. Några timmar senare, när Elsies barnbarn fixat saken, bär det av.
85-åriga Stina Eriksson som har en bra lösning ler:
– Jag måste köra mer.