Två veckor har gått sedan den fasansfulla lördagsmorgonen.
– Första nätterna vågade vi nästan inte sova. Nu har vi varit hos vår dotter och då har det gått bättre. Men det som hände finns hela tiden i tankarna, säger Marianne Hagström inifrån hemmet i byn Gyljen, sju kilometer norr om centrala Överkalix.
Det var här som hon och maken Kjell Hagström låg och sov då de vid 06.30-tiden den 30 september väcktes av rop.
– När jag tittade ut såg jag en man som bara vrålade. Han hade brutit sönder ena sidan av vårt broräcke och verkade helt vild, berättar Kjell Hagström.
– Jag ropade att vi måste ringa 112, säger Marianne
Hagström – vilket paret också gjorde.
Samtidigt kunde de följa hur mannen i 50-årsåldern sparkade och ryckte så hårt i handtaget på en uthusdörr att fordret sprack, sprang tillbaka upp på deras bro, bröt sönder resten av räcket och sedan försökte ta sig in genom att sparka och rycka i dörren. Han fortsatte därefter till parets två personbilar. Där gick han runt och sparkade på varenda dörr.
– Men största rädslan var att han skulle kasta in någon av stenarna från rabatten genom fönstret eller sparka in dörren, säger Marianne Hagström.
Hon beskriver känslorna:
– Jag trodde först att jag sov och att det var en mardröm. De var en sådan skräck. Jag var alldeles torr i munnen och fick ett tryck över bröstet:
Paret började se sig om efter flyktvägar.
– Men då gav sig mannen av, säger Marianne Hagström.
Hon och maken vågade dock inte lita på att han inte skulle komma tillbaka. Lättnaden var därför stor när polisen äntligen dök upp, en timme efter att gärningsmannen avvikit och en och en halv timme efter larmet till SOS. De är nöjda med polisens insats som de uppfattar som mycket grundlig. Men de är kritiska till att så få poliser ska täcka stora områden i glesbygden.
– Vad kan inte hinna hända på en och en halv timme? En lokal jourverksamhet måste väl gå att få till, säger Kjell Hagström.
Makarna är också besvikna över att de inte har fått någon mer information av polisen – trots flera kontakter.
– I efterhand har vi förstått vem mannen var. Vi tror inte att han var ute efter oss personligen. Men det skulle kännas tryggt att veta om han har omhändertagits eller fått vård. Han mådde inte bra. Kanske kan han göra om det, säger Marianne Hagström.