Tillbaka på brottsplatsen berättar han att larmet till polisstationen kom 10.40 på luciamorgonen 1995, efter att skott hörts inifrån posten. Och att han och hans kollega direkt förstod allvaret.
– Så vi tog bara ut våra pistoler ur vapenskåpet och åkte hit. Där bakom gaveln väntade vi sedan på att rånarna skulle komma ut – precis enligt den plan som fanns, säger Gunnar Svedjestrand och pekar.
Fortsättningen kunde emellertid inte förutses.
– Plötsligt hör vi en bilmotor rusa på parkeringen – och en kraftig smäll när föraren backar in i bilen bakom för att sedan försvinna med en rivstart. Vi förstår ju då att det är flyktbilen, och att rånarna inte längre kan fly med bil.
Det bekräftas strax när rånarna kommer ut och efter viss förvirring flyr springande. Med poliserna efter sig.
– Allting går ju så fort. Men den ena har ett vapen som ska visa sig vara ett grovkalibrigt, skarpladdat automatgevär. Den andra har bagen med bytet.
Resten av den 200 meter långa rånarjakten blir som på film. Först skjuter kollegan ett varningsskott. Därefter ett skott som träffar rånaren med gevär i armen, och sedan far vidare genom en bilbakruta. Lyckligtvis är bilen tom.
– Rånaren hade ju lika gärna kunnat vända sig om mot oss. Nu tappar han vapnet, och sedan kan männen övermannas.
Då ställer de splitt nya uniformerna till det, när de fortfarande saknar fodral – och därmed handfängsel.
– Men vi ropar till en ortsbo att ringa till stationen och be vaktmästaren plocka fram dem. Därefter kunde rånarna arresteras, säger Svedjestrand som trots att han ansvarat för ännu ett löst bankrån ser postrånet som det mest dramatiska under sin 40-åriga karriär.
Efteråt kom gratulationer från hela landet. Någon krishjälp fick poliserna däremot inte, vilket han ännu är kritisk till. Själv klarade han sig bra. Men hans yngre kollega, som nu är borta, drabbades svårt av posttraumatiska symptom, vilket ledde till två strokes och tappat tal. Något han öppet berättade om i media.
– Det var förstås mycket tragiskt. Man skulle vara som en stålman.
Sannolikheten för att ett rån skulle klaras upp på samma sätt idag på en ort som Överkalix bedömer Gunnar Svedjestrand som låg på grund av den lägre polisbemanningen. Fast, konstaterar han leende, det ligger inte längre på hans bord:
– Nu jagar jag inte längre bovar och banditer utan älg och hare.