Den stundtals hisnande färden har gått kilometer efter kilometer genom ett tjockt lager uppvirvlande nysnö. Runt om fyrhjulingen breder nu tall- och granmarker, sankare terräng, hjortronmyrar och avverkade contortaplanteringar ut sig. Ett stort område två-tre mil väster om Överkalix som i generationer har använts som renbetes- och kalvningsland av Roger och hans släktingar. Men som inom några år ska förvandlas till Hällbergets vindkraftspark av bolaget Vasa Vind.
– Och där borta planeras en annan, ännu större vindkraftsanläggning av Vattenfall, säger Roger Lindbäck och pekar mot några svarta bergssiluetter ett par mil bort i skymningsljuset.
Under de senaste åren har oron inom honom växt för vad den ”nya industrin” ska innebära. Han tillhör Flakabergsgruppen inom Gällivare sameby, och blir bägge parkerna av tror han inte ens att den ”stora” samebyn överlever:
– Var ska renskötseln bedrivas om markerna är förstörda?
Själv lär han kunna se vindsnurrornas blinkande hemifrån gården i byn Kölmjärv, där avståndet till de närmsta verken blir omkring fyra kilometer.
– Men det är inte värst för mig. Jag har ju ett annat arbete förutom renskötseln. Det är värre för mitt kusinbarn som nyligen blev renskötare. Hur ska han kunna fortsätta? Men sedan funderar man ju också på hur markerna och djurlivet ska påverkas. Förutom vindkraftverken ska ju många mil vägar och en jättestor bergtäkt anläggas. Hur påverkas öringbäckarna i området av det?
Samtidigt gläds Roger åt att antalet tillåtna vindkraftverk har halverats från 123 till 57 under beslutsrundorna hos Länsstyrelsen och Mark- och Miljödomstolen. Nu får 4,5 kvadratmil istället för nio tas i anspråk. Det betyder att flera lavrika vårbetesmarker för renarna sparas, och att ljudet från vindsnurrorna begränsas inne i de fyra intilliggande nationalparkerna.
– Men i och med att vindkraftsanläggningen hamnar mitt i renkalvningslandet blir konsekvenserna ändå enorma. Vajorna behöver lugn och ro för att inte kasta sina kalvar. Var ska de få det nu? Renarna följer gärna också efter vägar, och då riskerar de att skingras, säger Roger innan återresan, förbi den ena av Vasa Vinds två mätmaster.
I andra vågskålen finns drygt 1 TWh el som parken beräknas producera, vilket motsvarar hushållsel till 200 000 hem under ett år. Samt ett antal arbetstillfällen, dels under driften men framför allt under anläggningstiden.
– Men idag finns ju inte några åkare på orten med kapacitet att åta sig så stora uppdrag, säger Roger som generellt tycker att vindkraftsanläggningarna ska placeras i anslutning till övrig industri.
Inne i bilvärmen, när fyrhjulingen lastats på släpet och mörkret lagt sig, säger han att han känner en stor maktlöshet och besvikelse över att vindkraftsbolaget har fått tillstånd för anläggningen. Men att han tänker bo kvar. Och att han ibland inte kan låta bli att känna ett litet uns av hopp att det ändå inte ska bli något. Som när tiden efter beslutet gått och inget markarbete startats upp.
– Jag tänker att det ekonomiska läget kanske kan göra att anläggningen inte längre går att finansiera. Men, säger Roger och kan inte låta bli att le:
– De smider väl i det tysta.