Den låga höstsolen flödar över färjelägret vid sjön Djupträsk, som finns med i slutscenen av filmen Jägarna 2. Det var på den här platsen som Maria började förstå vad som var på väg att hända. På andra sidan sjön såg hon eldslågorna slå upp från hemmet.
– Jag minns inget av vägen eller hur jag kom till färjelägret. Jag var nog i chock och handlade rent instinktivt.
På andra sidan träsket stod den vita Norrbottensgården som byggdes redan 1850 och varit i släktens ägo sedan 1918. Marias man, Petter Partanen, förstod direkt att det inte fanns något hopp.
– Det blåste hårt den dagen. Ingen vet hur länge det hade brunnit, men när vi kom fram var det så varmt runt huset att till och med jorden brann. I det läget var man mest lättad över att alla våra barn var i skolan.
Branden fick ett våldsamt förlopp, där arbetet inriktades mot att förhindra elden att spridas till intilliggande hus. Polisen vet än i dag inte vad som orsakade branden. Troligen hade den startat i husets äldsta delar.
Tack vare släkten kunde trebarnsfamiljen med tre jakthundar flytta in i en möblerad ersättningslägenhet i Överkalix.
– Det är helt fantastiskt vilket stöd och hjälp som vi fått från arbetskamrater, släkt, vänner och folk som vi knappt känner. Jag tror att vi hade kunnat gå till vilken affär som helst i Överkalix och de hade alla sagt "ta vad ni behöver och betala när ni kan". Man blir rörd när man tänker på det, berättar Petter Partanen.
De första veckorna efter branden var jobbiga för hela familjen, men kanske allra mest för de tre barnen; John, 18 år, Jakob, 16 och Josef, 10.
– I flera dagar kände jag brandrökslukten överallt jag kom, minns John. Det var svårt att sova om nätterna. Det tog ett par dagar innan man lyckades smälta vad som hänt. Då började man fundera över varför det började brinna. Jag blev så nojig att jag gick runt i huset, drog ut alla elsladdar och blåste ut alla ljus.
Redan fyra timmar efter branden var familjen Partanen fast besluten att bygga upp ett nytt hus på samma plats. Det skulle dock inte bli en exakt kopia.
– Det hade aldrig varit möjligt att återskapa själen i vårt gamla hus. Där fanns spår efter alla generationerna som bott där och man visste exakt var det knarrade i trappan. Det hade vi aldrig kunnat fånga och då var det lika bra att bygga något helt nytt, berättar Maria.
Petter Partanen ritade det ena husförslaget efter det andra. Till slut föll valet på en enplansvilla med en planlösning som är öppen upp till nock och med stora fönster mot sjön.
Den 14 juni i år stod villan klar. Vid inflyttningen ägde familjen bara sina kläder, tolv knivar, tolv gafflar samt tolv skedar.
Över matbordet hänger en ny kristallkrona, som ersatt arvegodset som gick förlorat i branden. Alla möbler är nya. Pappa Petter säger skämtsamt att det känns som att "bo i en möbelkatalog".
– Vi är inte klara. Det fattas till exempel gardiner och markiser, men pengarna tog slut.
Familjens försäkring täcker det mesta av kostnaderna, men har medfört många sena kvällar.
– Vi har slitit vårt hår många gånger och försökt att minnas vad som fanns i varje låda och i varje skåp. Det har tagit enormt med tid. För att få ut något från försäkringen gäller det att kunna precisera varenda knappnål i ett hem för fem personer. Man önskade till slut att det funnits ett schablonavdrag. Att försäkringsbolagen hade värderat ett vardagsrum eller ett tonårsrum till en given summa och det fanns en prislapp för exempelvis en damgarderob.
Familjen Partanen sitter uppkrupen tillsammans i soffan. Det är påtaligt att det senaste årets svårigheter svetsat dem samman. Det har lärt dem hur snabbt allt kan förändras, men också att det är möjligt att ta sig igenom även svåra saker tillsammans.
– Det senaste året har vi klarat oss utan en massa grejer som vi inte haft råd att skaffa. Framför allt har vi lärt oss att man egentligen inte behöver så många saker i livet, säger Petter Partanen.