Det är en helt vanlig onsdag. Men i terapilokalen där de äldre vanligtvis gör morgongymnastik och läser dagstidningen står den här förmiddagen en bur med ett minst sagt annorlunda innehåll. Inuti piper, flaxar och spanar en hop kycklingar.
– De är så goa, säger Ebba Eriksson leende när hon får hjälp att försiktigt hålla en av de små dunungarna mot kinden.
Att de små mini-fåglarna har hamnat här hänger ihop med att vårdbiträdet Ann-Kristin Nilsson har fått tillökning hemma på gården i västra Stråkan. Till vardags jobbar hon på en av avdelningarna i huset.
– Jag tänkte att de boende säkert skulle gilla att få träffa kycklingarna. Så då kollade jag om det var okej, och det var det, berättar hon.
Besöket verkar mycket riktigt uppskattas – och väcker en hel del minnen till liv.
– I föräldrahemmet hade vi höns och kycklingar. Men vi fick inte leka så mycket med dem, berättar 93-åriga Algot Larsson som kommer från Lansjärv men som sedan ett par år tillbaka bor på äldreboendet.
Den här gången tar han så klart chansen att hålla i en av kycklingarna.
– Det är roligt med djur, säger Algot Larsson muntert.
Att djur dessutom är bra för hälsan är allmänt accepterat sedan länge. Beröringen gör till exempel att hormonet oxytocin utsöndras. Det ger inte bara lugn och ro utan har också har visat sig sänka puls och blodtryck, dämpa ångest, minska smärta och stimulera immunförsvaret.
– Visst märks det. Inte minst på glädjen hos de äldre, säger Ann-Kristin Nilsson.
Maryanne Ådegren, 79 år, ler stort när ett par pyttesmå fågelfötter landar i hennes handflator. Kycklingarna som är födda i en äggkläckningsmaskin och hittills har bott hemma i familjen Nilssons kök verkar inte heller ha något emot att få komma ut i stora vida världen. Efter ett tag somnar alla gott i en dunig, mjuk hög.
– När vi kommer hem ska de få flytta ut, berättar Ann-Kristin Nilsson.
Det innebär emellertid inte att de boende på Brännagården lär sakna djurbesök. Sedan några år tillbaka förgyller nämligen ”assistenthunden” Theo regelbundet livet för dem tillsammans med sin matte, cirkelledaren Petra Glauser från Studieförbundet Vuxenskolan. Hon är den som håller i terapiverksamheten, och naturligtvis är Theo även med vid kycklingarnas besök. Han verkar först lite fundersam över de små, pipande liven. Men viftar sedan på svansen.
– Han tycker nog också att det är lite spännande, säger matte Petra Glauser skrattande.