"Inte stoppade många karlar händerna i skurhinken"

Det var i byn Miekojärvi som Haldis Persson den 24 maj 1932 gav upp sitt första bebisvrål. Elva år tidigare hade Sveriges riksdag fattat beslutet att även kvinnor skulle åtnjuta den demokratiska rättigheten att gå till valurnorna. - Jag har alltid tyckt att det har varit så viktigt att rösta. Pappa var ingen politiker men han var socialdemokrat. Man tog till sig den anda som fanns i närheten, säger Haldis Persson. Mamma Alma Eriksson dog i februari 1939 på sjukstugan i Överkalix, efter att ha insjuknat i samband med sin sjunde graviditet. Det var före det stora penicillingenombrottet inom sjukvården. För Haldis Persson, tre systrar samt två bröder, innebar förlusten av modern ett abrupt slut på barndomen. Pappa Linus Eriksson var inkallad i det militära och ofta borta från gården. Gjorde vad han kunde
- Det måste ha varit otroligt svårt för honom, jag tror att han gjorde vad han kunde. Han var inte sträng men väldigt bestämd. Han behövde inte säga åt oss, vi såg på honom om det var något. Han tog ett större ansvar än de flesta karlarna gjorde.
Men ibland när man gick till någon kamrat så tänkte man "åh gud vad de är lyckliga som har en mamma". Hösten 1939 var det tal om att syskonskaran skulle skingras för att placeras på olika håll. - Jag minns att vi var rädda att de skulle splittra oss. Pappa vägrade och sa att ingen annan skulle ta hand om hans barn, det skulle han göra själv. Men det var precis under krigsåren. Fattigt var det, mycket fattigt. Men vi hade kött, potatis och fisk från sjön så vi svalt inte. Vi fick kanske inte vara barn så länge men det var tvunget för att vi skulle klara oss. Jag tror att barndomen har format mig mycket. Det strävsamma var inte bara av ondo. Man fick lära sig att ta hand om och förstå andra, säger Haldis Persson. Inget svammel
Äldsta systern Rut som var 13 år fick bära det tyngsta ansvaret för syskonskaran och djuren. - Hon var väldigt auktoritär som person och det kanske hon behövde vara för att klara av det. Hon var rejäl, det var inget svammel med henne. Det gav oss en slags trygghet. När Rut flyttade hemifrån och gifte sig var det nästa syster på tur, Ragnhild, som tog över hushållet. Därefter var det Haldis som tog det övergripande ansvaret. Före skolan på morgonen måste sysslorna på gården uträttas. - Litegrann tyckte man nog att det var orättvist att killarna kanske fick sova lite längre på morgnarna. Såklart gjorde de en del också, de var kanske ute till hästen. Och de var väl och fiskade på morgonen. Men på söndagen fick de vara ute och jaga ekorre eller vad det var de gjorde. Nog hade pojkarna en lite större frihet. Har du någon gång önskat att du fötts till pojke? - Nej, det har jag inte. Jag har varit stark i armarna så att jag har klarat mig. Ville bli sjuksköterska
Som 20-åring började Haldis Persson som vårdbiträde på Brännabergets ålderdomshem och hösten 1955 fick hon jobb på sjukstugan i Överkalix. - Om jag hade fått önska hade jag velat utbilda mig till sjuksköterska. Samtidigt har jag fått jobba med människor och på det sättet uppnått min dröm. Mest var man väl glad att man fick ett jobb. Man hade skött om hemmet och hade inga meriter. Då jag växte upp var det ingen kvinna i byn som förvärvsarbetade. Det fanns en lärarinna, eljest var kvinnorna hemma och jobbade, säger Haldis Persson. När Haldis Persson 1958 gifte sig med Olov Persson flyttade hon till hans föräldrahem i Lombheden, där parets son Lars föddes ett år senare. Makens pappa bodde kvar men modern hade gått bort. De hade haft hemhjälp men hon fick sluta när sonens hustru flyttade in. På gården fanns kor, en byaaffär, telefonväxel och postkontor. Saknade jobbet
- Jag tyckte väl att det var min plikt att ta hand om det här när vi gifte oss. Men den sociala biten med jobbet i vården saknade jag till en början. Olov Persson, pensionerad byggnadsarbetare och bilmekaniker, var grovarbetare och fick ta de jobb som fanns. Var det självklart att du skulle lämna jobbet som vårdbiträde? - Plikten har legat otroligt mycket på kvinnorna. Inte hjälpte karlarna till mycket om man pratar om att diska eller ta skurhinken. Pappa gjorde det någon gång, men det var för att vi var barn. Olle har inte varit mycket inpå de hushållsnära tjänsterna. Men han ligger inte på sofflocket för det. Han tar hand om annat som jag inte kan. Han gör mer nu än när vi gifte oss, då tycker jag att han hade kunnat göra mer. Så småningom lades affären och telefonväxeln i Lombheden ner, kvar blev korna. Haldis Persson hade saknat jobbarkompisarna och 1966 började hon arbeta natt på sjukstugan. Jobbet slet på kroppen och i dag lider hon av värk, men det var härligt att förvärvsarbeta igen. Trots att omgivningens reaktioner inte var odelat positiva. Avundsjuka
- Då jag började jobba på sjukstugan igen fick jag gliringar ibland. Det var andra kvinnor som var avundsjuka. Jag brydde mig inte om det, jag har låtit sådant rinna av mig. Haldis Persson, som också varit engagerad i Kommunal, ser jobben som enskilt viktigast för jämställdheten. När vårdbiträden på 1980-talet skulle bli undersköterskor fick Haldis Persson utbildning via landstinget. Vid spisen och föda barn
- På 30-talet fick man höra att det inte var någon idé för kvinnor att utbilda sig för de skulle ändå stå vid spisen och föda barn. Efter att genom livet ha sett jämställdheten ta små och stora kliv framåt menar Haldis Persson att dagens unga kvinnor står inför nya utmaningar. - Jag satt och såg på tv i går, det var en modeshow och tjejerna såg ut som att de svälte där de gick. Den här fixeringen vid utseende gillar jag inte. Det är inte hur jag ser ut utan hur jag är som borde speglas. När jag var barn tänkte vi inte på utseende, säger hon.

"Inte stoppade många karlar händerna i skurhinken"

Född på rätt sida om rösträtten. Men på fel sida om penicillinets intåg i sjukvården. För Haldis Persson - som vid sex års ålder förlorade sin mamma - stavades framtiden förvärvsarbete.