De båda träffades för nästan exakt fem decennier sedan. Under åren som gått har de inte bara fått fyra barn, utan även byggt upp älgfarmen som numera lockar besökare från hela världen. Genom alla år har kärleken fortsatt spira. Men för två år sedan kunde sagan ha varit all – om inte Inga-Lill hade befunnit sig på precis rätt ställe vid rätt tidpunkt när ett kärl i hennes hjärna plötsligt brast.
– Läkarna sa att hon aldrig hade överlevt om hon varit här hemma, säger Ola ute vid hagen där älgen Frans och de andra älgarna huserar.
Idag är paret desto gladare över att få fortsätta dela liv. En nystart som de firat genom att ta varandra till äkta makar – på älgfarmen, såklart.
– Barn, barnbarn och de allra närmaste var med, precis som vi ville ha det, berättar Inga-Lill leende.
Men vi tar det hela från början. Från tidigt 1970-tal då parets kärleksresa startade med att Ola följde med renarna till vinterbetesmarkerna i Satter utanför Gällivare. Där bodde han under några månader hos Inga-Lills familj:
– Och det var ju då jag träffade den här flickan.
Inga-Lill var då 17 år, och han 25, och exakt vad som gjorde att de båda föll för varandra har de fortfarande svårt att sätta ord på:
– Du vet kärleken. Vi började smyga och titta på varandra, och så blev det som det blev, säger Ola muntert.
Genom med- och motgångar har de sedan följts åt. Ett efter ett kom barnen, och så småningom barnbarnen. Fast bröllop blev det alltså inte – förrän 47 år senare.
– Vi tänkte på det. Men allt rullade bara på, barnen kom och det blev aldrig av, säger Inga-Lill.
Fast uppenbarligen fungerade det ju ändå. Förutom att familjen växte byggdes en för tiden ny turistverksamhet upp där gästerna inbjöds att uppleva den traditionella renskötseln. Men så, för två och ett halvt år sedan, den 31 augusti 2019, inträffade den dramatiska händelsen som kunde ha lett till att allt fått ett abrupt slut.
– Jag blev sjuk, säger Inga-Lill.
Paret drar sig till minnes hur hon och en väninna begett sig till Stockholm för att delta i Tjejmilen, precis som tidigare år. Fast vad de inte visste var att loppet skulle bli långt ifrån en glädjefest.
– Vi hade precis startat när något kändes konstigt. Jag bad min väninna att vi skulle gå åt sidan. Sedan blev allt svart, säger Inga-Lill som inte minns något förrän från sju veckor senare, då hon flyttats till Kalix sjukhus.
Men av kompisen, läkarna och familjen har hon fått veta att sjukvårdspersonal snabbt var på plats, att hon med ilfart fördes med ambulans till Karolinska sjukhuset. Och att hon opererades akut. Ett pulsåderbråck i hjärnan som hon kan ha haft hela livet hade plötsligt brustit och orsakat en massiv hjärnblödning. I hela sex veckor låg Inga-Lill därefter nedsövd i respirator. En mardrömstid för hela familjen eftersom ingen säkert kunde säga om hon skulle överleva – eller hur det i sånt fall skulle bli.
– Men yngsta dottern ringde ofta hem och sa att ”det märks att mamma kommer att bli bra”, det gjorde det enklare, säger Ola som själv tog hand om djuren hemma.
Och visst fanns det hopp! För när allt väl stabiliserats och Inga-Lill väckts gick det snabbt framåt.
– När vi träffades första gången och jag såg henne i ögonen förstod jag att hon var kvar, säger Ola med värme.
Idag kan Inga-Lill utan problem tala och till och med gå upp och ned för källartrappan. Hon får visserligen fortfarande koncentrera sig för att hålla balansen, och var under lång tid mycket trött. Men av vad läkarna har berättat förstår hon att hon ändå har haft tur:
– Hade jag inte befunnit mig där jag var och fått så bra hjälp snabbt hade jag aldrig klarat mig.
Hem kom hon den 3 december – och den 1 februari stod bröllopet. Något som kändes helt naturligt för paret som upptäckt hur krångligt det kan bli om man som ogift ska sköta den andras ekonomi.
– Men sedan börjar man ju tänka på ett nytt sätt när något sådant här händer, säger Ola.
Vad vill då paret allra helst göra nu när de fått en nystart? Inte resa eller uppleva stora äventyr, visar det sig. Utan snarare det de alltid gjort: umgås med nära och kära, och fortsätta arbeta sida vid sida på älgfarmen. Inga-Lill berättar att hon jämt trivts bäst med att sköta matlagning och annat bakom kulisserna, medan maken gör jobbet ”utåt”.
Inga-Lill ler mot Ola:
– Det bästa är att bara kunna göra vardagliga saker tillsammans igen.